Vi har en försvarsöverenskommelse

Det ska vi vara tacksamma för, men det gäller samtidigt att sätta dagens besked i perspektiv.

För det första måste man klarlägga att försvarsförmåga jämförs mot en tilltänkt motståndare. Det har varit en svensk paradgren de senaste tio åren att jämföra dagens eller framtida svensk försvarsmåga mot den egna historiska försvarsförmågan. Så länge ingen uppfinner en tidsmaskin och initierar ett historiskt inbördeskrig mot Sverige år 2006, så är den historiska jämförelsen av mycket liten vikt. När den dimensionerande motståndaren i ett decennium i mycket hög takt har ökat sin militära förmåga, samtidigt som den svenska försvarsreformen i mångt och mycket gått på sparlåga

Tittar man på den lista som redovisades under presskonferensen så är det inga nyheter någonstans. Precis som Karlis Neretnieks konstaterade i Studio Ett är dagens överenskommelse inget annat än det som beslutats i försvarsbeslutet 2015, dvs man finansierar nu en större del av det man redan beslutat. Fokus för försvarsbeslutet var den s.k. basplattan – att fylla igen hålen i Försvarsmaktens grundläggande funktioner, d.v.s. de funktioner och förmågor som allmänheten redan förväntar sig att Försvarsmakten redan har. Det är också i den trenden dagens överenskommelse fortsätter, om än med något enstaka undantag.

Det finns av naturliga skäl ett starkt politiskt önskemål att leverera så stora siffror som möjligt. Följaktligen presenterades dagens siffror som att 8,1 mdr kr skjuts till försvaret under de kommande tre åren. Av dessa skulle 6,8 mdr kr gå till det militära försvaret och 1,3 mdr kr till det civila. Läser man den faktiska överenskommelsen som finns på regeringens hemsida, så ser man 755 mkr av dessa 8,1 ska räknas bort då dessa redan var utlovade i vårändringsbudgeten. För det militära försvarets del så blir därmed överenskommelsen ca 6,3 mdr kr, vilket också var regeringens bud innan semestern. Enligt uppgifter i DN så hade Försvarsmakten begärt 9 miljarder kr.

Sparekonomer talar gärna om ränta-på-räntaeffekt, d.v.s. att en återinvestering av ränta ger en ständigt högre avkastning. På samma sätt fungerar det tyvärr med underfinansiering och underskridande av målsättningar. Om man konstant får dras med en underfinansiering som gör att man inte kan vidmakthålla sin förmåga och heller inte nå upp till sina målsättningar, så accelereras bara tappet av förmåga. Den situation vi upplever idag med ett allt större antal stora materielsystem vars vidmakthållande inte kan finansieras, parallellt med att deras operativa relevans jämfört med hotsystem är utdaterad, bygger på år och decennier av underfinansiering. I slutändan gör det att stora förmågor kommer att gå förlorade. Dagens besked räddar t.ex. flygburen radarspaning, men hur blir det med transportflygplan, ersättare till dagens korvetter, stridsvagnar, fasta radarsystem, skolflygplan, med mera, med mera? Det är ett allt större antal av de system som utgör grunden i den militära förmågan som behöver omsättas av den anledning att det inte funnits pengar att omsätta dem tidigare.

Med dagens överenskommelse hamnar den svenska militära försvarsbudgeten för 2018 på ≈1,06 % av BNP istället för strax under 1,0 % (om prognosen för svensk BNP håller). Sätter man dessa siffror i jämförelse så ska man veta att NATO-länderna är överens om en lägsta nivå på 2 % av BNP (även om flera länder inte uppfyller detta ännu). Den svenska försvarsbudgeten gick under 2,0 % år 1998.


I sammanhanget är det också märkligt att de fyra partier som driver en svensk NATO-anslutning inte har någon uttalad plan för hur Sverige i så fall ska uppnå det ekonomiska kravet.

Nu är som sagt dagens besked åtskilligt bättre än ingenting, men det är fortfarande långt ifrån någon förmågehöjning, precis som DN:s Ewa Stenberg konstaterar i sin jämförelse.

"De nya anslagen stärker förstås det svenska försvaret jämfört med utgångsläget. Men försvarsutgifterna motsvarar något över en procent av BNP nästa år, vilket är lägre än i våra grannländer. Vill man jämföra på ett annat sätt kan man säga att Sverige under åren 2000–2015 minskade sina försvarsutgifter med 14 procent. Ryssland ökade sina under samma period med 216 procent och genomsnittet i världen var en ökning med 55 procent, enligt statistik från FOI. Den skillnaden har Sverige inte på långt när utjämnat."

Gång efter gång har det utretts vad som behövs, men finansieringen uteblir. Ett konstaterande som även Aftonbladets ledarsida gör: ”I längden kan vi inte ha lägre försvarsutgifter än vår omvärld”.

Den svenska försvarspolitikens vägar fortsätter att vara kantade av allt annat än säkerhetspolitisk logik.

Vad får det säkerhetspolitiska läget kosta?

Sent på eftemiddagen kom beskedet att Kristdemokraterna lämnar förhandlingarna om ny budget för det innestående försvarsbeslutet. I de intervjuer som getts och den information som framkommit så finns det mycket att reflektera över.

För det första kan vi konstatera att regeringen med statsministern och utrikesministern i spetsen har konstaterat att försvarsministern måste sitta kvar till följd av det svåra säkerhetspolitiska läget. Trots denna svåra säkerhetspolitiska situation så är regeringen enligt SvD:s uppgifter inte beredd att finansiera hela det underskott jämfört med försvarsbeslutet 2015 som Försvarsmakten har äskat om.






För det andra kan vi i samma SvD-artikel läsa Hans Wallmark (m) uttrycka att ”Det behövs ytterligare satsningar här och nu, givet det försämrade säkerhetsläget […]”. Också detta är ett intressant ställningstagande eftersom moderaterna för tre veckor sedan inte ansåg att säkerhetsläget var så illa att det inte gick att kräva försvarsministerns avgång (vilket man fortsatt gör).

Det tredje är KD:s avhopp från budgetsamtalen. Detta var inte helt oväntat eftersom KD tillsammans med Liberalerna har stått för den ekonomiskt mest framåtsträvande försvarspolitiken i Alliansen. KD var också det parti som presenterade den mest omfattande och genomarbetade försvarspolitiska plattformen inför valet 2014 i form en av en bok om 70 sidor. Allianspartierna har varit eniga om att regeringens hantering av Transportstyrelsens IT-outsourcing var skäl för misstroendeförklaring mot tre ministrar. Frågan är hur enig man nu är om vikten av att tillföra Försvarsmakten de pengar myndigheten efterfrågat för att kunna uppfylla försvarsbeslutet från 2015.



Försvarspolitiken verkar därmed fortsätta att vara mer av ett slagträ i debatten i form av en fråga där man kan påvisa reella skillnader mellan partier, än en fråga där man sätter förmågan och resultatet främst. Det går återigen att konstatera att det rådde en bred politisk konsensus i Försvarsberedningen om hur försvaret skulle se ut i slutet av försvarsbeslutsperioden. Viljan att finansiera detta har dock inte förändrats, utan synes fortsätta att ligga långt under den gemensamma överenskommelsen.

Slutligen ska vi också komma ihåg att 6,5 miljarder kr är den öppna siffran på behoven för att nå till den nivå som beslutats i försvarsbeslutet. Vad den egentliga siffran är och vad som innefattas är sannolikt förbehållet en betydligt snävare krets. ÖB:s och Försvarsmaktens stora pedagogiska utmaning kvarstår över tid.


Uppdatering 15/8 09.30: Enligt SVT:s morgonprogram har regeringens bud i försvarssamtalen sjunkit under sommaren från drygt 6 miljarder kr till exakt 6 miljarder kr. Det får en åter att reflektera över vad det säkerhetspolitiska läget får kosta. Ovanstående till trots verkar läget ha blivit bättre under sommaren, åtminstone enligt Finansdepartementet.


Uppdatering 16/8 08.30: Enligt SR Ekot har nu regeringen närmat sig den Moderaternas linje och erbjuder 2 miljarder kr från och med nästa år. Moderaterna har enligt Ekot inte velat göra upp om resten av perioden utan ha handlingsfrihet i valet 2018. Nyss kom uppgifter från DN om att det är utlyst en presskonferens till kl 10.00 om en försvarsöverenskommelsen mellan S, Mp, M och C.



Gästinlägg: Korrigera upphandlingen av nytt luftvärn (SD)

Nedan följer ett gästinlägg från Sverigedemokraterna. 



Aster 30 / SAMP/T. Foto: MBDA


Korrigera upphandlingen av nytt luftvärn

Nytt luftvärn, ja!​
– Men, är den svenska regeringen på väg att göra ett jättemisstag i upphandlingen?

Ända sedan högkvarteret gjorde beräkningar att luftförsvaret behöver minst 60 till 80 nya Gripen E har frågan om inköp av modernt medelräckviddigt luftvärn varit en springande punkt. Det minsta tänkbara luftförsvaret kräver mycket modernt medelräckviddigt luftvärn om vi skaffar endast 60 stridsflygplan. Om vi skaffar 80 plan kan mängden luftvärn vara något lägre.

Beställningen av Gripen E bestämdes tyvärr till endast 60 plan och upphandlingen av det nya luftvärnet har tagit lång tid. Redan tidigt i samband med Luftförsvarskommitténs arbete uttalade Försvarsmakten sin åsikt: man ville ha Aster30 som medelräckviddig lv-robot kombinerad med korträckviddiga IrisT SLS.Det var en utveckling som vi gav vårt stöd. Tyvärr i upphandlingen har nu en märklig låsning uppstått där alternativen är Samp/T ställt mot amerikanska 80-talslösningen Patriot. Samp/T är en lösning som säljs av ett konsortium, Eurosam, där Aster-30 från MBDA styrs av en fransk radar tillverkad av Thales.

Problemet med Samp/T är att köp under den beteckningen kontraktsmässigt binder till den franska radarn. Saab har utvecklat en bättre radar som vi naturligtvis borde använda. Det går att köpa Aster30 utan fransk radar, man får för den ordningen skriva till Frankrike och leverantörer med villkoret att man vill ha egen radar samt hur lösningen ska utformas för att ge den svenska slutanvändaren en värdig lösning. Detta har andra länder gjort (Singapore t.ex. har på sitt försvarsdepartements hemsida en sådan lösning baserad kring Aster-30 med annan radar). Detta system är med andra ord off-the-shelf och kan levereras omgående. Den svenska radarn torde öka systemets effektiva skjutradie med Aster-30 till att bli avsevärt mycket större.

Upphandlingen borde med andra ord göras om alternativt anpassas till att innefatta system som är bättre lämpade för Sverige. Prisförfrågan till MBDA bör omfatta Aster-30-eldenheter, separata datalänkar, Aster-30 robotar, medan radarn köps i Sverige: Giraffe 4A och senare så kallad Early Warning Radar.

Saab Giraffe 4A. Foto: Saab

Så här skulle Sverige kunna bygga ett luftförsvarssystem som är flexibelt och kostnadseffektivt för framtida behov likväl som för att uppfylla en initial förmåga redan under 2020:

► För stridsflyget används redan den delvis svenska jaktroboten robot 101 Meteor med räckvidd på 100 km medan den svensk-tyska attackroboten Taurus (500 km) kan köpas in.

► För brigadluftvärnet används EldE 98 Iris-T SLS (10 km) och luftvärnskanonvagnar medan CAMM-ER (45 km) kan köpas in.

► För skydd av vissa krigsflygplatser och viss annan centralt viktig infrastruktur kan Aster 30 (120 km) och CAMM (25 km) köpas in.

► För fartygsplacering kan CAMM införskaffas som då kan skjutas ut ur Visbykorvetterna.

Aster-30 har en lång rad fördelar framför Patriot. I själva verket - när man jämför dataframstår det som att den som förordar Patriot måste ha andra skäl än tekniska eller ekonomiska. Låt Sveriges bästa ligga som grund för upphandlingen. Beslutet är viktigt och kommer påverka oss länge.

▬ Priset med Aster-30 är lägre än Patriots.

▬ Aster-30 bygger på modern utvecklingsbar teknik, medan Patriot är 80-talsteknik vid vägs ände.

▬ Bemanning med Aster-30 för gruppering är cirka en fjärdedel jämfört med Patriot.

▬ Omgruppering av Aster-30 kan genomföras snabbare än för Patriot.

▬ Saabs sensorer skulle genom ovanstående även kunna bli en del av Aster-30:s standardlösning och ge svensk del i vidare exportinkomster om exportkunder så önskar. Detta blir en bra grund för Saab och Thales diskussioner om samtal om framtidens radar, vilket kan bli en konsoliderad europeisk radarlösning.

Lägg till ett alternativ i upphandlingen: Aster-30 från MBDA med separat datalänk och med svensk radar från SAAB!


Björn Söder, säkerhetspolitisk talesperson SD
Mikael Jansson, försvarspolitisk talesperson SD
Roger Richtoff, försvarsutskottet SD

10-årsjubileum för WW 🎉

Idag är det 10 år och en dag sedan jag startade Wiseman’s Wisdoms. Anledningen till varför jag skriver den här texten en dag efter det egentliga jubileet är något jag kommer att återkomma till längre ner.

När jag startade bloggen sommaren 2007 var det ett resultat av att jag suttit och funderat över den då aktuella försvars- och säkerhetspolitiken under en bilfärd. Idag gjorde jag samma resa och fann mig återigen reflektera över samma frågor, samt vad som har hänt under de gångna tio åren. Mycket är det också som har hänt. När jag startade bloggen var jag en 29-årig löjtnant som var mycket bekymrad över försvarsbeslutet 2004 och den vändning den första alliansregeringens försvars- och säkerhetspolitik tagit i och med Anders Borgs almedalstal i juli 2007. Idag är jag en 39-årig överstelöjtnant och krigsförbandschef som fortfarande är bekymrad över försvars- och säkerhetspolitiken, men som samtidigt ser en del positiva tendenser jämfört med när bloggen startades. Skulle någon sommaren 2007 ha berättat för mig vilken betydelse bloggen skulle komma att få så hade jag aldrig trott på det. Att idag bli stoppad på gatan och tackad av helt vanliga människor som känner igen mig, eller få höra från yngre kollegor i Försvarsmakten hur viktigt mitt skrivande är för dem, är både oerhört smickrande och glädjande. Det är det som jag alltid kommer att bära med mig från de gångna tio årens bloggande.

Att starta en anonym försvarsblogg idag på det sätt jag gjorde 2007 hade varit helt omöjligt. 2007 var 7 år innan kriget i Ukraina och allmänhetens första erfarenheter av påverkans- och vilseledningsoperationer där internet och sociala medier utgör verktyg. Skulle jag idag ha startat bloggen och använt samma metod med anonymitet, hade det spelat ringa roll hur kvalitativa inläggen var. Bloggen hade av goda skäl blivit misstänkt för att vara ett redskap för främmande makt.

Som de trogna följarna säkert har märkt så går det numera också länge mellan inläggen, och jag brukar också för höra av människor jag träffar att de skulle vilja se fler inlägg. Den främsta anledningen är helt enkelt att jag inte har tid att skriva, vilket också är anledningen till att detta inlägg inte kom exakt på tioårsdagen. Jag har alltid varit tydlig med att bloggen är ett fritidsintresse och något som jag sköter helt på fritiden, skilt från jobbet. Med den befattning jag har idag i Försvarsmakten har också min fritid minskat betydligt. Får jag välja att lägga energi på att skriva ett inlägg på bloggen eller jobba några extra timmar med något som jag vet kommer att göra mitt krigsförband effektivare, så väljer jag det senare. Sådant är det säkerhetspolitiska läget idag och det finns heller inga antydningar till att det blir ljusare under överskådlig tid. Samtidigt är det idag både glädjande och intressant för mig i min yrkesroll att se att många av de frågor och problem som jag genom åren har diskuterat på bloggen antingen är omhändertagna eller på väg att bli det. Jag kan inte ta på mig äran för detta, men det är både uppmuntrande och en anledning till att jag inte känner samma behov av att skriva inlägg.

Det finns dock en rad frågor och problem som fortsatt behöver diskuteras och belysas. Den största av dessa är den ständigt återkommande underfinansieringen av försvarsbesluten och därigenom Försvarsmakten. Innebörden av ränta-på-ränta är en välkänd effekt när det gäller investeringar och sparande. Detsamma gäller dock omvänt. Inte bara finansiella skulder utan även försvarsförmåga. Om man konstant tvingas underskrida målsättningar och skjuta investeringsbehov på framtiden, så växer återtagningsbehov exponentiellt. Den här frågan blir bara viktigare att belysa inför kommande budgetår, liksom nästa försvarsbeslut.


Finns Wiseman’s Wisdoms kvar om tio år? Det låter jag vara osagt, men jag har idag inga som helst planer på att stänga bloggen även om tiden för att genomföra uppdateringar är knapp.

Försvarets finansieringsbehov – en pedagogisk utmaning

Från Almedalen meddelade igår Moderaterna att de hotar att lämna försvarsöverenskommelsen om inte resultatet blir att Riksdagen redan i höstens budget skjuter till 2 mdr kr till försvarsbudgeten. Det kan till en början låta som ett ansenligt tillskott, men det finns några aspekter man bör ha i åtanke. För det första har ÖB enligt Dagens Nyheter meddelat att i grunden kommer Försvarsmakten att förlora förmåga om inte minst 6,5 miljarder kr tillförs till 2020 (Därutöver har DN också uppgifter om en hemlig begäran om ytterligare 9 mdr kr). Det är lätt att tro att alla ytterligare pengar utöver dagens försvarsanslag skulle betyda en ökning av förmågan, men så är inte fallet.

För det andra ska dessa pengar också sättas i perspektivet av begreppet ”basplattan” som myntades inför försvarsbeslutet 2015. I ett nytt grepp, sannolikt för att undkomma förhoppningar och diskussion om nya stora materielprojekt, anammade regeringen begreppet basplattan för att beskriva de grundläggande områden och materielsystem som behövde byggas upp efter att ha legat för fäfot sedan försvarsbeslutet 2004. Öppet handlar det om brist på lastbilar, uniformer, m.m. Som jag redan då påpekade så handlar basplattan om saker som gemene svensk redan förutsätter att försvaret redan har.

Här existerar fortsatt en pedagogisk utmaning av stora mått för ÖB och Försvarsmakten. Hur kan man förklara för allmänheten och politiker vilka belopp som måste läggas för att täta hålen i basplattan, utan att röja sekretessbelagd information och därmed vara en eventuell angripare behjälplig?

Utan att tala klarspråk i denna fråga så får man mycket svårt att motivera de anslag som man är beroende av. Det skulle dock otvivelaktigt också följas av en diskussion om vad försvarsbudgeten egentligen gått till hittills. Här behöver man dock ha i åtanke att Sverige år efter år i reala termer reducerat sin försvarsbudget. Försvarsbudget som andel av BNP är ett trubbigt mått, men visar ändå på kostnader och ambition i förhållande till kostnadsläge. Görs nu inget tillskott till försvarsbudgeten så kommer denna att 2018 för första gången i historien att sjunka under 1 % av BNP. Det ska jämföras med de 2 % av BNP som är NATO:s rekommendation, vilket också var den nivå den svenska försvarsbudgeten var på fram till år 2000 och försvarsbeslutet då. Man kan också jämföra det med Sveriges uppfyllda mål om att lägga 1 % av BNP i bistånd. Innan vårändringsbudgeten för 2017 låg faktiskt både försvarsbudgeten och biståndsbudgeten på 46,1 mdr kr.


Hittills är det endast Liberalerna och Sverigedemokraterna som föreslagit försvarsanslag som innebär ökningar av den svenska försvarsförmågan. Det återstår att se vad hur mycket mer pengar som försvaret får höstens budget, men man bör inte ha för höga förväntningar.

Läs gärna Patrik Oksanens ledarartikel om Anna Kinberg Batras besked i Almedalen

Nytt och mer kapabelt luftvärn förtjänar nytänk

Rb 68 Bloodhound utanför flygmuséet på fd F 10 Ängelholm. F 10 var en av de fem flygflottiljer som under mitten  av 60-talet till mitten av 70-talet stod för Sveriges långräckviddiga luftvärn

Sverige är i slutfasen av att lägga en beställning på ett nytt ”medelräckviddigt” luftvärnssystem. Den egentliga räckvidden, beroende på vilket system av amerikanska Patriot och franska SAMP/T som väljs, ligger väl över 100 km. Detta ger helt nya möjligheter för luftvärnet att skydda områden och bidra till ett gemensamt luftförsvar med flygstridskrafterna. Luftvärnet leds redan idag taktiskt av flygtaktisk chef, men med anledning av dessa nya möjligheter och det idag starkt förändrade omvärldsläget, finns det goda skäl att reformera luftvärnets organisation, ledning och fredstida basering.

Sverige hade fram till försvarsbeslutet 2000 fyra st luftvärnsförband lokaliserade till Boden (Lv 7), Norrtälje (Lv 3), Visby (Lv 2) och Halmstad (Lv 6). Försvarsbeslutet innebar att dessa reducerades till endast fyra bataljoner – tre i Halmstad under Lv 6 och en i Boden som Norrlands luftvärnsbataljon under I 19. I försvarsbeslutet 2004 avvecklades så bataljonen i Luleå och idag återstår endast två bataljoner i Halmstad. Att dessa blev kvar där har flera orsaker, men främst att göra med att där fanns den största kompetensen på luftvärnsrobotsystemet 97 Hawk sedan nedläggningen av Lv 4 i Ystad 1997 och flytten av Lv 6 från Göteborg till Halmstad 1994. Lokaliseringen av dagens luftvärn till Halmstad har med andra ord ringa grund i operativa skäl, utan är ett resultat av fredstida rationalitet.

Lufthotet mot Sverige har också förändrats sedan 90-talet. Där attack- och bombflyg förr i högre grad var tvungna att flyga över sina mål för att bekämpa dem, så används idag i högre utsträckning avståndsvapen med hög precision. Både attackrobotar och kryssningsrobotar har idag räckvidder som överstiger räckvidden för robot 97 Hawk. Kryssningsrobotar kan både fällas från flygplan såväl som skjutas från marken eller fartyg. Kryssningsrobotar är idag det primära vapnet för avståndsbekämpning i ett inledningsskede av ett krig, innan en angripare hunnit skaffa sig luftoperativ kontroll. Det är därför av stor vikt för Sverige att kunna skydda värdefulla objekt, områden och resurser mot sådana angrepp. Det kräver en anpassad beredskap med gruppering av luftvärn redan innan ett angrepp påbörjas, såväl luftvärn med längre räckvidd som system med kortare räckvidd som kan närförsvara de mer kvalifcerade systemen.

Utöver hotet från kryssningsrobotar finns också hotet från ballistiska robotar, där Iskander-M är den mest kända. Hotet från ballistiska robotar tenderar dock att överdrivas jämfört med kryssningsrobotar som finns i betydligt högre antal. Den låga numerären och högre förmågan hos de ballistiska robotarna gör det mindre sannolikt att en angripande befälhavare skulle vilja sätta in dessa mot Sverige, när betydligt viktigare mål finns i andra länder i Östersjöområdet. Båda systemen som är aktuella för inköp har dock viss förmåga mot ballistiska robotar, men det förutsätter att de är grupperade i nära anslutning till objekten som ska skyddas.

Utöver behovet av att skydda objekt i Sverige mot det kinetiska angreppshotet, finns även ett behov av att bidra till luftoperativ kontroll. En angripare är beroende av en hög grad av egen luftoperativ kontroll för att t.ex. kunna genomföra en landstigning eller luftlandsättning, eller för den delen direkt flygunderstöd av egna markförband. Kvalificerat luftvärn med längre räckvidder (> 100 km) kan här bidra till upprätthållandet av svensk luftoperativ kontroll, särskilt om denna strid kan föras integrerat med jaktflyg. Luftvärnets rörliga sensorer har här också en viktig roll att fylla i skapandet av luftlägesbilden.

Med tanke på Sveriges strategiska situation idag ligger Halmstad långt ifrån luftvärnets främsta skyddsobjekt: huvudstaden, flygbaserna, marinbaserna och Gotland. Det blir en logistisk övning av stora mått att utgångsgruppera till skydd för dessa områden, vilket gör det både komplicerat, tidsödande och dyrt att höja beredskapen vid behov.

Det idealiska ur en operativ synvinkel torde vara att de nya luftvärnssystemen huvudsakligen grupperas:
– i Uppsala under Luftstridsskolans ledning (med möjlighet att skydda huvudstaden och alla de viktiga civila och militär anläggningar som finns där och i Mälardalsregionen),
– i Ronneby under F 17 ledning (med möjlighet att skydda såväl flygbasen som örlogshamnen i Karlskrona, samt att utöva luftoperativ kontroll över delar av sydöstra Östersjön),
– på Gotland (med möjlighet att utöva svensk luftoperativ kontroll över stora delar av Östersjön). Därigenom skulle också flera av marinens operationsområden hamna under svensk luftoperativ kontroll, vilket är en stor fördel då Marinen tyvärr saknar mer kvalificerat luftvärn än automatkanonerna på vissa fartyg.

Härigenom skulle luftvärnsförbanden med de nya medelräckviddiga robotsystemen kunna lösa sina uppgifter från sina fredstida grupperingar i såväl fred, som kris och krig. Utöver tidsaspekten för att kunna gruppera i verkansområdet, blir den ekonomiska och beslutsmässiga tröskeln för att uppnå effekt minimal, jämfört med dagens höga tröskel. På tal om tröskel så innebär också en sådan gruppering att det blir åtskilligt svårare att uppnå den överraskningseffekt som ett väpnat angrepp mot Sverige förutsätter. Således skulle också tröskeln höjas för ett väpnat angrepp mot Sverige.

Det är dock inte bara luftvärnets fredstida gruppering som förtjänar ändrade grepp. Fram till 70-talet hade Sverige ett antal luftvärnsdivisioner i Flygvapnet med robot 68 Bloodhound med räckvidder motsvarande eller överstigande de system som nu tävlar om att köpas in. Bloodhounddivisionerna var också grupperade på ungefär det sätt som nu föreslås. Robotdivisionernas strid leddes då från stridsledningscentralerna i respektive luftförsvarssektor, på motsvarande sätt som centralerna även ledde luftförsvarets jaktflyg. Ser man internationellt så är t.ex. det franska luftvärnssystem som Sverige överväger att köpa in, tillhörigt det franska flygvapnet. I Ryssland återfinns luftvärn i både flygvapnet och armén beroende på uppgift. I Sverige fanns fram till 70-talet luftvärn i flygvapnet, armén och kustartilleriet. Det finns alltså ett flertal olika lösningar, men det gemensamma är att den taktiska ledningen utövas av flygtaktisk chef (eller motsvarande funktion). Att luftförsvar utövas under en central ledning är en av luftmaktsteorins äldsta lärdomar. De länder som i krig försökt sig på en splittrad ledning i en och samma geografisk region har inte haft någon framgång. För dagens och morgondagens strid med gemensamma bekämpningsområden, där kvalificerat luftvärn och jaktflyg för en tidsmässigt och geografiskt samordnad strid, är gemensam ledning en grundförutsättning. Här får man dock göra viss skillnad på det luftvärn som är till för markförbands närskydd. Då markoperativ chef i regel tilldelas kontroll över luften närmast sitt förband (med syfte att kunna genomföra helikoptertransporter, operera obemannade spaningssystem och skjuta indirekt eld), bör också ledningen av detta mer korträckviddiga luftvärn kvarstå inom Armén.


Kommer det då idag att finnas möjlighet att ändra luftvärnets fredstida placering? Nej, det är knappast realistiskt givet att det skulle innebära att flera hundra familjer skulle förväntas rycka upp sina bopålar för att flytta till andra delar av landet. Det skulle också innebära omfattande infrastrukturella kostnader att etablera anläggningar på de mer lämpade platserna. Ett alternativ med lägre ambition som ändå skulle reducera tiden till högre beredskap vore att förpositionera materiel och till del förbereda infrastruktur så att det i högre grad bara är att tillföra personal för att kunna inta högre beredskap.

Vad som redan nu vore både görligt och lämpligt vore att överföra det mer kvalificerade luftvärnet till Flygvapnet, eftersom luftvärnets ändå leds taktiskt av flygtaktisk chef. På så sätt skulle en ledning och utveckling av luftförsvaret samlas under en ledning även i fredstid, vilket vore att föredra.



För den som vill fördjupa sig i luftvärnsrobotsystemet Rb 68 Bloodhound och dess dryga tio år i Flygvapnet, finns massor av intressant information på nätet, t.ex. hos FHT. Idag framstår det som otroligt att Sverige en gång hade ett luftvärnsrobotsystem med över 200 km räckvidd som därmed kunde avregla stora delar av Östersjön.

Gästinlägg: Finlands veteraner uppmärksammas i P1

Finland utkämpade två krig mot Sovjetunionen under andra världskriget. Efter hårda strider slutade både vinterkriget och fortsättningskriget med landavträdelser men Finland behöll sin självständighet. Några av de finländare som slogs för sitt lands självständighet och därmed också för Sveriges skull flyttade till Sverige. Tänk om Finland hade hamnat inom Sovjetunionens sfär i enlighet med Molotov-Ribbentrop-paktens tilläggsprotokoll. Några krigsveteraner har intervjuats av Sveriges Radios Soili Huokuna. Programmet gick i P1 den 6 juni klockan 7.03 och 23.07. Det finns på http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/902309?programid=2702

Per Westerlund

Finns det fler rosa flamingos?


Samtliga intervjuer som jag har lyssnat till om fredagens terrordåd i Stockholm har en gemensam faktor oavsett om den intervjuade varit en vanlig privatperson, politiker, minister eller myndighetsföreträdare. Alla har svarat att det var väntat att Sverige skulle utsättas för ett terrordåd.

Det är en intressant reaktion, särskilt från politiker och framförallt ministrar. Är det så att man förväntar sig att ett terrordåd kommer att ske i Sverige, så borde man också ha ett stort intresse av att förhindra att ett sådant sker. Man kan så här i efterhand konstatera att de flesta myndighetsrutiner efter dådet fungerade mycket väl. De flesta aktörer var mycket effektiva i sitt arbete och det märktes tydligt såväl vid insatser såväl som presskonferenser att man övat åtgärder vid terrordåd i närtid.

Likväl vittnar flera av de åtgärdsförslag som de senaste dagarna kommit från regeringen och även andra partier att det hade varit önskvärt med en hel del andra förberedelser, givet det som nu inträffat. Det senaste i raden exempel är S-kongressens beslut om att partiet ska verka för 10 000 fler polisanställda, vilket går helt emot partiets tidigare linje avseende polisen, samt en snabbutredning om en skärpt terrorlagstiftning.

Det finns med andra ord tecken på att fredagens terrordåd snarast var en rosa flamingo – en förutsägbar, men av beslutsfattare ignorerad händelse. Av olika anledningar har det politiska klimatet inte medgivit att man vidtar alla de åtgärder man kunde ha önskat vara på plats i händelse av ett terrordåd i Sverige. Om dessa beror på risktagning, åsiktkorridor, budget eller annat är egentligen ointressant. Det intressanta är att alla uppger sig ha väntat sig något liknande, men man har inte agerat.

Vad Sverige nu måste ta med sig som lärdom från fredagen är att snarast omhänderta de andra rosa flamingos som existerar i det svenska samhället. Ta initiativet och gör det helhjärtat, annars kan det komma surt efter som det gjorde den 7 april 2017.



”Svarta svanar” är ett begrepp som varit på modet de senaste åren. Dessa är händelser som kommer som en fullständig överraskning för alla och de medför mycket stora konsekvenser. Enligt begreppets upphovsman så är dock grundkriteriet för svarta svanar att de inte kan förutses, vilket därmed skiljer dem från rosa flamingos. De gemensamma faktorerna för de båda typerna av händelser är att de får stora negativa konsekvenser när de inträffar och att de åtgärder som man vidtar för att förhindra rosa flamingos också gör att man bättre klarar av en svart svan.


Lär av de ryska påverkanskampanjerna i och mot USA

Nästa år är det åter riksdagsval i Sverige och valrörelsen kommer snart att dra igång. Det har inför valet uttryckts farhågor från flera håll att Ryssland och andra utländska intressen ska försöka påverka det svenska valet såsom gjordes i förra årets amerikanska presidentval. Här kan både svenska politiker och framförallt journalister lära mycket av USA och det är av yttersta vikt att man gör så.


Igår genomförde senatens underrättelseutskott en utfrågning med anledning av de ryska försöken att påverka det amerikanska presidentvalet. En av experterna som frågade ut var Clinton Watts från The Center for Cyber and Homeland Security vid George Washington University. Han har redan tidigare i år varit delaktig i den bästa visualiseringen jag sett av Rysslands användning av och informationskrigsföring i media och sociala media inom ramen för "aktiva metoder" och påverkansoperationer (läs gärna också hela inlägget på War on the Rocks).


Det nedanstående 8 minuter långa klippet från gårdagens utfrågning rekommenderar jag starkt att man som politiker eller journalist tar sig tid att se och reflektera över. Vad betyder det här för Sverige? Var står vi nu? Vad behöver vi göra? Hur agerar vi på min tidning eller nyhetsredaktion? Som privatperson är det också något man bör ta till sig och reflektera över när man ser "nyheter" i sociala medias flöden.





Vill man se hela utfrågningen finns del 1 här och del 2 här.

Det kommer framöver att finnas goda skäl att återkomma för att diskutera påverkansoperationer mot Sverige, men även andra länder i Europa.

Livsmedelstrategi 2017 och försörjningsberedskapen


För två veckor sedan publicerades regeringens nya livsmedelsstrategi där regeringen identifierar flera syften med att skapa en strategi för livsmedelsförsörjningen. Ett av syftena som nämns är en minskad sårbarhet i livsmedelskedjan, även om det i strategin snarast får karaktären av en positiv bieffekt.

Regeringen föreslår i sin proposition att strategin för livsmedelsförsörjningen ska omfatta tre områden: regler och villkor, konsument och marknad samt kunskap och innovation. Som synes är inte resiliens ett strategiskt område, vilket bara är att beklaga. Området regler och villkor kommer ändå att vara av intresse för senare delen av detta inlägg.


Icke sammanhängande strategier
Livsmedelstrategin tar tyvärr inte tag i den nationella livsmedelsproduktionens stora vikt för en nationell försörjningsberedskap för kris och krig, där landet av någon anledning blivit avskuret från yttre livsmedelsförsörjning. Istället ligger strategins fokus huvudsakligen på klimatmål och jobb. Sverige har idag en självförsörjningsgrad på 50 % och trenden är mig veterligen fortsatt sjunkande i och med svåra förhållanden för lantbrukarna (Lantbrukarnas Affärstidningen menar på 0 % p.g.a. beroendet av utländska insatsvaror som t.ex. gödningsmedel). Än värre är att just-in-time-samhället innebär att ingen av livsmedelsgrossisterna håller något lager som räcker mer än några enstaka dagar. De enskilda livsmedelsaffärerna är helt beroende av dagliga transporter. Blir det avbrott i transporterna, gapar hyllorna tomma på en enda dag, i bästa fall något mer. Drabbas Sverige av ett omfattande avbrott i vägtrafiken, samtidigt som importen skärs av (troligt vid en högre konfliktnivå), blir det i princip omedelbart tomt på livsmedel i hyllorna.

Försvarsmakten presenterade under 2016 sin nya militärstrategiska doktrin. Förre ÖB Sverker Göranson beskrev det resursmässiga tillståndet för försvaret i form av ett ”enveckasförsvar” när och om Insatsorganisation 2014 intagits i början av 20-talet. Militärstrategisk doktrin 2016 gör upp med detta begrepp och uttalar att svenskt försvar har endera av två målsättningar: Att tillsammans med andra vinna kriget eller att enskilt undvika att förlora.


Det sistnämnda alternativet är en kamp som kommer att föras under lång tid. "Vid väpnat angrepp, krig, ska balans mellan oensivt och defensivt agerande säkerställa tillräcklig uthållighet för att kunna fortsätta striden under lång tid med bibehållen handlingsfrihet och med alla till buds stående medel."
Det finns därmed inget slutdatum, utan strid kommer att föras så länge det går och även med syfte att kunna växla till alternativ ett – stöd från andra parter.

Hur länge kampen kan föras är dock i hög grad beroende av samhället i övrigt, då folkviljan är en av faktorerna den militära kampen är beroende av. Den andra är rent fysisk. Försvarsmakten är idag i mycket hög grad beroende av stöd från det civila samhället, framförallt när det gäller logistiskt stöd i form av sjukvård, transporter och förnödenheter.

Det är avseende det sista som den nationella livsmedelsstrategin blir aktuell. I den nu lagda propositionen skriver regeringen följande:

”Exempelvis så kommer försörjning av livsmedel att utgöra särskilda behov för det militära försvaret. Det civila försvaret, där livsmedelsförsörjningen ingår, bör enligt regeringen
inledningsvis planera för att kunna lösa uppgifter under krig i 5–10 dagar. Planeringen för övriga uppgifter inom det civila försvaret avseende skyddet av befolkningen och upprätthållandet av samhällsviktig verksamhet bör dock kunna utföras under en betydligt längre tid.”

Det är här det blir mycket tydligt att Sverige saknar en homogen struktur för nationella säkerhetsstrategier. Den militära strategin är att föra strid över lång tid, medan livsmedelsförsörjningen kommer att begränsa möjligheterna för detta till ”5-10 dagar”. Vad som händer när militära förband ska prioriteras över civilbefolkningen när tillgången på mat tryter, torde heller inte vara något man behöver beskriva.

Över det hela ska man dessutom lägga gråzonsdimensionen. Ett krig eller en konflikt kommer inte att starta på ett fast datum utan sannolikt föregås av en period av kris- och förkrigstillstånd. Angriparen är där i krig med Sverige, men inte öppet och i Sverige finns det inte grund ännu för att förklara att riket är utsatt för ett väpnat angrepp. Här drabbas landet av många av krigets konsekvenser, men utan att de totala medlen finns tillgängliga för staten att agera med. På så sätt är en kris i form av en naturkatastrof enklare att hantera, då utfallet är närmast svart-vitt.

Det framstår mycket tydligt att en nationell försörjningsberedskap för livsmedel behöver återupprättas, och man får hoppas att det är något som det berörda utskottet kan kräva i sitt betänkande.


Återupprättandet av en försörjningsberedskap
Inom området regler och villkor föreslår regeringen bl.a. att ”ändamålsenliga skatter och avgifter” ska användas för att stärka konkurrenskraften och lönsamheten (underförstått får anses vara att det är lönsamheten för svenskproducerade livsmedel). Det visar att regeringen ser att skatter är ett bra och lämpligt styrmedel för att uppnå önskvärda effekter. Till följd av den fullständiga avsaknaden av en nationell försörjningsberedskap idag vad gäller livsmedel, vore en önskvärd effekt återskapandet av en sådan. Att återuppbygga en försörjningsberedskap kommer att kosta både tid och framförallt pengar. Någonstans måste detta finansieras. Försvarsbudgeten är övertecknad flera gånger om och är heller inte den budget som ska användas för ändamålet.

Ett sätt att finansiera försörjningsberedskapen är dock just användandet av skatter som styrmedel. Små punktskatter är ett enkelt sätt att skapa en finansiering av just detta. I det förra inlägget föreslog jag en punktskatt om några få öre per liter drivmedel för att återskapa en statlig skyddad försörjningsberedskap vad avser drivmedel. Samma metod kan med fördel användas för livsmedel.

Varje år konsumerar vi i Sverige över 80 liter mjölk per person (ej inräknat förädlade produkter som ost m.m.). En punktskatt på mjölk om 5 öre skulle exempelvis ge staten 40 miljoner kr per år för ändamålet. På samma sätt skulle en 1-öres punktskatt på ägg inbringa 20 miljoner kr per år. Detta är bara några exempel för att illustrera hur man snabbt skulle kunna finansiera ett återuppbyggande av försörjningsberedskapen. Vill man istället bara använda skatter som styrmedel och samtidigt bidra till försörjningsberedskapens återskapande, är t.ex. de föreslagna skatterna på sockerprodukter en intressant modell. Den norska sockerskatten inbringade exempelvis ca 200 miljoner kr 2012.

Vill man snabbt återupprätta en försörjningsberedskap är det alltså ekonomiskt möjligt att skapa stora avsättningar till detta varje år, utan att det för den sakens skulle blir oöverstigliga kostnader för medborgarna. Eftersom den nyss tillsatta försvarsberedningen har i uppgift att för första gången också föreslå hur reformer ska finansieras, kan man ta intryck av hur små punktskatter kan nyttjas för ändamålet. Till syvende och sist handlar det för politiken nu om att uppbåda handlingskraften att fatta beslut. Utan ett civilt försvar spelar det ingen roll hur mycket pengar man lägger på det militära försvaret. Sårbarheten blir ohållbar. Att regeringen i sin livsmedelsstrategi inte lagt större vikt vid försörjningsberedskapen är att beklaga.

Perspektiv på Nordstream 2 och Karlshamns kommun

Det är onekligen en intressant vändning som Nordstream 2 tagit i svensk politik. Gårdagens besked att Karlshamns kommun nu upplåter hamnen till mellanlagring av rör vid bygget av den andra gasledningen. Givet beskedet i samma fråga angående Gotlands kommun och Slite hamn är det naturligtvis uppseendeväckande.

Frågan har flera intressanta aspekter. En är den operativa nivån som är företrädesvis militär. En annan rör det som Karlshamns kommun anför i sitt försvar av beslutsinriktningen, nämligen handeln med Ryssland. Den största frågan rör dock den säkerhetspolitiska, strategiska nivån och kommunalt självstyre – vad är Sveriges nationella intresse och hur kan detta realiseras?


På den operativa nivån har Försvarsmakten tidigare avrått från att Gazproms underleverantörer ska ges tillgång till svenska hamnar för Nordstream-projektet. Per-Ola Mattsson, kommunstyrelsens ordförande i Karlshamn, uttrycker i Aktuellt att han förstår att Försvarsmakten har betänkligheter kring affären, men att man nu hittar en utväg genom att ”Försvaret stärker upp”. Det verkar därmed onekligen som att Mattsson är medveten om att affären innebär en risk för Sverige, men är villig att byta den mot pengar till kommunen. Följaktligen blir det Försvarsmakten och möjligen Säkerhetspolisen som får ta kostnaden och avsätta resurserna för att sänka risken.

På den operativa nivån måste man också påpeka att det råder viss skillnad mellan Slite och Karlshamn. Slite och Gotland är mer exponerat än Karlshamn och det innebär för Försvarsmakten betydligt större problem att förstärka upp på Gotland än det skulle innebära på fastlandet i Karlshamn. Därmed är det också möjligt att prata om det hela som två helt olika risker. Vilka risker som Försvarsmakten och andra myndigheter specificerat för Regeringen och om man ser på det som olika risker, vet vi dock inte eftersom uppgifterna omfattas av sekretess. Att som i media det senaste dygnet behandla Slite och Karlshamn som direkt jämförbara är dock en alltför kraftig förenkling.

I bl.a. P1 Morgon har Per-Ola Mattsson anfört som försvar för att man kan handla med Ryssland och Gazprom att Sveriges oljeberoende av Ryssland är 50 % och att det i så fall är en högre säkerhetspolitisk risk än att rörläggningsföretaget etablerar en bas i Karlshamn. Vidare anförde man igår att antalet ryska fartyg och sjömän som frekventerar svenska hamnar redan nu är högt och att det i så fall också måste påverkas om Karlshamn skulle behöva säga nej.

Det är en märklig argumentation. Att utsätta sig för en risk oftare gör att man ökar sin riskexponering och därmed också sannolikheten att risken inträffar. Det hänger också ihop med den operativa risken, vilken man nu måste omhänderta genom ”åtgärder”. Mattsson har helt rätt i Sveriges ryska oljeberoende. Den säkerhetspolitiska aspekten är egentligen tvådelad. För det första är Sverige beroende av oljeimport och när 50 % kommer från Ryssland finns det naturligtvis en risk att stå utan olja i händelse av en kris med Ryssland. Här är handlarna idag skyldiga enligt lag att hålla 90 dagars lager, vilket är en klen ersättning till den statliga oljeförsörjningsberedskap som fanns förut eftersom såväl produkterna som lagerhållningssättet (bergrummen är avvecklade sedan början av 00-talet i ett utfall av den tidens syn på framtiden). Här kan man ersätta Ryssland som handelspartner genom att köpa oljan från annat håll (till dyrare pris?), men det skulle i så fall kräva en statlig reglering. Likaså skulle man kunna återuppbygga försörjningsberedskapen genom en liten punktskatt på drivmedel (en metod som används i andra länder). Förra året såldes nästan 10 miljarder liter drivmedel (Svenska Petroleuminstitutet). Att höja drivmedelsskatten med 5 öre skulle ge staten en årlig inkomst på närmare 500 miljoner kr att lägga på att återuppbygga en skyddad försörjningsberedskap för petroleumprodukter. Inget av detta rättfärdigar dock Karlshamns agerande, vilket mest får karaktären av ett försvar i form av kålsuparteorier.

Slutligen finns den strategiska aspekten. Säkerhetspolitik handlar i grunden om att värna statens nationella intressen. En traditionell analysmodell av detta delar upp redskapen för detta i diplomati, information, militär och ekonomi. I fallet med Nordstream 2 berörs som synes de flesta av dessa medel. Den strategiska aspekten på Nordstream 2-frågan bör definieras av Sveriges nationella intresse. Sverige har historiskt varit ovilligt att definiera och värna några nationella intressen. Tyvärr erbjöd inte heller den nyligen släppta nationella säkerhetsstrategin någon konkretisering av intressena.

Ett nationellt intresse torde dock vara att minska Rysslands möjligheter att föra krig i Europa (det sedan 2014 pågående kriget i östra Ukraina har intensifierats den senaste veckan), att hota sina grannländer med militära medel, samt att kunna nyttja andra påtryckningsmedel mot Sverige och europeiska stater. Det höjer både vår egen nationella säkerhet, liksom våra allierade i EU och andra demokratier i Europa. Nordstream ägs och opereras av det statliga ryska gasbolaget Gazprom. Intäkterna från olje- och gasexport utgör grunden i den ryska statliga ekonomin som sedan tio år tillbaka prioriterar den ryska militären framför andra samhällsutgifter. Vidare har Ryssland flera gånger använt ”energivapnet” som påtryckningsmedel mot andra stater (här hade Karlshamns kommun gjort gott i att läsa FOI:s rapporter).

Ligger det i nationellt svenskt intresse att bidra till den ryska militära upprustningen och finansieringen av rysk krigföring? Är det i Sveriges intresse att bidra till att öka östeuropeiska staters utsatthet för påtryckningar från Kreml genom att man kan strypa enerigtillförsel? Sverige har ringa möjligheter att påverka att Nordstream 2 byggs överhuvudtaget. Det finns däremot alla möjligheter att inte aktivt medverka till bygget och stärkandet av den ryska statens ekonomi.

Det är här det kommunala självstyret kommer på kontrakurs med den nationella säkerheten. Det är nära till hands att återkoppla till statsminister Stefan Löfvens ord i Sälen för tre veckor sedan att fred, frihet och säkerhet är statens viktigaste uppgift. Tyvärr verkar det som att kommunerna kan ha en annan prioritering. Därmed finns det all anledning att se över och justera lagstiftningen så att riksdagen och regeringen har sista ordet när det gäller strategiska frågor som t.ex. sådana som påverkar rikets säkerhet och nationella säkerhetspolitiska intressen. Om man kan ändra lagen så att staten kan kräva att kommunerna tar emot asylsökande, måste man också kunna ändra lagen när det gäller säkerhet. Allt annat vore höjden av inkonsekvens.

Oavsett vilket perspektiv man anlägger kommer man inte ifrån vem som äger Gazprom och vad företaget används till. Även om Kreml idag har en annan politisk ledstjärna än kommunismen, ligger det nära till hands att reflektera över citatet ”kapitalisterna kommer att sälja oss repet vi ska hänga dem med”.


Regeringen har i fallet med Nordstream 2 ärvt en sur svensk förvaltningsfråga. Fallet påvisar hur stater med intressen som inte sammanfaller med svenska, kan utnyttja gråzonerna som finns i svensk lagstiftning som inte är skapad med dylika förhållanden i åtanke. Just denna gråzonsproblematik existerar inom många områden vad gäller nationell säkerhet. En styrka i svenska förvaltning har historiskt varit utredningsväsendet. En ”gråzonsutredning” med efterföljande lagändringar vore på sin plats innan värre gråzonsproblem manifesteras.


Den amerikanska underrättelserapporten om rysk påverkan i presidentvalet

Det är en mycket intressant och läsvärd rapport som de amerikanska underrättelsetjänsterna släppt om påverkansoperationerna mot det amerikanska presidentvalet. [länk]

Rapporten belyser tydligt hur ryska internationella media och sociala medier används som ett av verktygen i påverkansoperationer. Man trycker också tydligt på det många inte förstår, nämligen att cyberoperationer, påverkan via sociala media o.s.v. existerar inte i ett vakuum var för sig utan integreras till en helhet. Det är den samlade bredden av medel man måste försvara sig mot, inte enskilda verktyg och metoder.



Då rapporten är öppen har bevisföringen (sannolikt) begränsats till de områden som redan är kända och allmänt tillgängliga De briefingar som avgående och inkommande presidenter fått har sannolikt innehållit även de andra metoder som nyttjats för inhämtning, t.ex. HUMINT, signalspaning m.m. Likaså utelämnar den öppna rapporten de andra metoder som Ryssland kan ha nyttjat inom operationen, vilket kan vara en uppsjö av aktiva åtgärder, bl.a. opinionspåverkan via inflytelsepersoner. Rapporten uttalar dock att intrång genomförts mot det republikanska partiet men att dessa (ännu) inte utnyttjats.

Slutligen innehåller rapporten en intressant fördjupande del om hur den statliga ryska tv-kanalen RT nyttjas som ett verktyg för att påverka den internationella opinion och framförallt skapa misstroende och tvivel mot staten och samhället i de länder som utgör mål.


För svensk del är rapporten full av mycket viktiga lärdomar att ta fasta på. Framförallt inför valet 2018 där vi inte osannolikt kan få en livlig debatt om NATO-medlemskap eftersom samtliga Allianspartier nu är för ett medlemskap. En sådan debatt och situation har Kreml ett mycket starkt intresse av att påverka.


Uppdatering 7/1 10.30: Länk till analysrapporten om själva dataintrånget mot det demokratiska partiet där informationen senare användes till delar av påverkansoperationen.


Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade