Gamla synder lever länge


Debatten om anskaffningen av JAS 39E har tagit ny fart sedan Robert Dalsjös debattartikel i förra veckan. Det är ett ämne som jag berörde redan 2012, strax innan beslutet fattades, och som det är nu är anledning att återbesöka. I de dåvarande OS-tiderna sammanfattade jag ett vidmakthållande av JAS 39C istället JAS 39E som om Sverige skulle skicka åldrade och orkeslösa atleter till OS i London för att delta i denna yttersta av idrottsliga landskamper (mellanstatlig väpnad strid är en betydligt allvarligare form av landskamp).

Det är en jämförelse jag står fast vid och som fortfarande är högst aktuell. Likaså står jag fast vid bedömningen att 60 st JAS 39E är alldeles för lite för svenska operativa behov. Det är också något som 96 st JAS 39C/D inte löser på 2020-talet. Numerär är styrka i sig, särskilt när det gäller luftstridskrafter då endast en viss andel av flygplanen kommer att vara disponibla vid ett givet tillfälle.*


För att återgå till debattartikeln så är metoden att plocka isär fullt fungerande JAS 39C/D-flygplan för att ta enstaka komponenter till bygget av nya JAS 39E helt vansinnig, precis som Dalsjö påpekar.

Metoden kommer att innebära att Flygvapnet kommer att sakna en division flygplan av fullständigt löjeväckande skäl – och det mitt under en redan säkerhetspolitiskt mycket allvarlig och osäker period. Den enda anledningen till just denna metod är det ursprungliga politiska kravet på att kunna måla upp JAS 39E som en "uppgradering av JAS 39C" och inte ett nytt flygplan.

Att vissa väsentliga komponenter saknas i de äldre flygplanen kommer inte att göra det enklare att sälja dem på en andrahandsmarknad. "Någon" ska bekosta en komplettering av dessa innan de kan säljas till en ny kund och denne någon lär vara just svenska staten som ju äger flygplanen och därför ska sälja dem (oavsett om det går via Saab eller ej. Government-to-government är annars den nu vanligaste metoden vid stridsflygplansaffärer). Resultatet blir därmed (i bästa fall) ett nollsummespel ekonomiskt, men en rejäl nedgång i operativ effekt för Flygvapnet.

Finns det någon svensk politiker som är villig att förvara detta tillvägagångssätt? Det skulle förvåna mig.


En av de vanligaste frågorna rör varför man inte kan behålla JAS 39C och operera vid sidan av JAS 39E. "Kan" kan man alltid, men vad kostar det, går det överhuvudtaget och framförallt – varför?

För att börja bakifrån så torde svaret på varför vara att man vill utöka numerären och den operativa effekten. Frågan är då varför man ska lägga ned resurser på en plattform som redan i dagsläget börjar närma sig bäst-föredatum med stormsteg med tanke på Sveriges geografiska läge där den presumtiva motståndaren förfogar över spetsteknologi.

Jaktroboten Meteor, som nyss införts i Sverige som första land, ger en oöverträffad jaktförmåga – för några år. Roboten införs i närtid även i andra länder och motsvarande utveckling är på väg även i Ryssland. Vad gäller fysiska prestanda är JAS 39C låst till de ursprungliga specifikationerna från 1982, och de sätter kraftiga begränsningar i räckvidd, toppfart och framförallt lastförmåga. Detta är fysiska begränsningar som sattes av ekonomiska skäl då och som JAS 39-systemet lider av fortfarande – och som 39E till del avhjälper. Längre räckvidd kräver större bränsletankar, ökad vapenlast kräver helst ett större skrov (förverkligas endast till del) och båda dessa liksom högre fart kräver starkare motor. Ett flygplan är och förblir en stor kompromiss och de fysiska begränsningarna man sätter i dimensioner lever för alltid kvar.

Det var också 80-talets inbyggda begränsningar som gjorde det nödvändigt att skapa JAS 39C för att möjliggöra den interoperabilitet som krävs för att använda flygplanet utanför Sverige. Den lista som fanns över mycket allvarliga operativa brister för att använda JAS 39A i ramen för en internationell insats, var inte trevlig. Tyvärr tog man inte under slutet av 90-talet det större klivet att gå mot det som nu blir 39E – återigen av huvudsakligen ekonomiska skäl.

Det är sannolikt av den här anledningen som kritik uppstår mot att det är så kort levnadstid på svenska stridsflygplan. Det är en onyanserad och felaktig uppfattning, sannolikt baserad på okunskap om såväl svenska som internationella förhållanden. JAS 39A var byggd för en livslängd på 3000 flygtimmar och hade verkligen sjungit på sista versen om de varit de enda i drift utan JAS 39C. JAS 39C, som är förstärkt, har en betydligt längre livslängd.

Kritikerna jämför gärna med att Norge fortfarande flyger F-16 från slutet av 70-talet. Det gör man sannerligen, men inte oproblematiskt. De norska flygplanen har passerat bäst-föredatum och dras med väsentliga operativa begränsningar. De är heller inte i närheten av mycket av den förmåga som finns på JAS 39C. Samma förhållande gäller för stridsflygplanen i US Air Force, där medelåldern även på jaktflygplanen nu i många fall är högre än piloterna som flyger dem. Det innebär att tillgängligheten (funktionsdugliga flygplan) är på ständigt lägre nivåer i väntan på att den mycket försenade F-35 ska komma i bredare förbandsdrift. Detta är ett av de största bekymren det amerikanska försvaret har i dagsläget – samtidigt som det säkerhetspolitiska läget är nedåtgående och man bedömer att framtida krig sker mot en motståndare på närapå jämbördig teknologisk nivå.

Det är i just den situationen Sverige hade befunnit sig i om JAS 39A hade blivit det sista svensktillverkade flygplanet.

Då hade Sverige, som icke medlem av NATO stått längst bak i kön för att motta leveranser av F-35. Eurofighter hade inte erbjudit någon väsentlig prestandahöjning över JAS 39A. Det hade t.ex. inneburit att Sverige inte hade kunnat delta i någon Libyeninsats eftersom flygplanet helt enkelt inte hade haft de fysiska möjligheterna. Samma hade i gällt den cross-border training och merparten av de internationella övningar som Flygvapnet deltagit i de senaste tio åren. Den operativa förmågan idag hade kort sagt varit låg. Riktigt låg, med undantag av att bekämpa sjömål vilket JAS 39A löste lika bra som JAS 39C idag.

Så varför skulle Sverige nöja sig med att behålla ett flygsystem som över tiden skulle innebära en allt sämre operativ förmåga jämfört med den presumtiva motståndarens?

Det är motsatsen till allt sunt förnuft vad gäller krigföring. Om man nu tycker att det är mer relevant att lägga pengar på att bibehålla JAS 39C parallellt istället för att satsa på en ökad numerär kvalitativa plattformar med kvantitet i last, så återstår frågan hur försvarsmaktsorganisationen ska mäkta med det.

Flygvapnets stridsflygskomponent består idag av 96 st JAS 39C/D. Om 60 st JAS 39E läggs till dessa erhåller Flygvapnet 156 st stridsflygplan. Det är en respektabel siffra och kvantitet är som bekant en kvalitet i sig.

De underliggande problemen av denna lösning är dock större än vad förespråkarna vill kännas vid. Senast Flygvapnet hade en numerär av detta slag var i början av 2000-talet innan nedläggningarna i Försvarsbeslutet 2000 slagit igenom. Idag finns personal att bemanna 6 st stridsflygdivisioner genom att 2 utbildningsdivisioner nu återigen görs till stridsflygförband.

Om man bortser från de personella ramarna som Förvarsmakten har att förhålla sig till, så skulle 156 flygplan innebära närmast en fördubbling av antalet divisioner och piloter och det på tio år. Det innebär en utbildningstakt av piloter som är närmast omöjlig att hantera, speciellt med tanke på hur förutsättningarna för flygutbildning ser ut idag, samt att det tar sju år att utbilda en stridspilot till den mest grundläggande kunskapsnivån. Utöver detta måste det finnas flygunderhållsförband och övriga basförband med all tillhörande utbildad personal för att en förmåga ska erhållas. Det är som sagt alltid betydligt enklare att avveckla, än att återta förmåga.


Detta är en av anledningarna till att jag ser hundratalet JAS 39E som betydligt mer realistiskt. Frågan är också vad kostnaden för att bibehålla JAS 39C är. Det är inte jag rätt person att utreda, men jag skulle vara förvånad om det skulle vara särskilt ekonomiskt fördelaktigt med hänsyn till den operativa effekten man kan erhålla.

JAS 39E har potential att bli ett mycket bra flygplan, men av ekonomiska skäl har man återigen gjort kompromisser på olyckliga områden. Jag är därför mycket förvånad om vi inte till 2030 talar om en JAS 39G för att avhjälpa just de brister som redan idag är kända.

De stora felen i svenska beslut om stridsflygförmåga är inte att det rör sig om beställning av svenska flygplan med påstått hög omsättningstakt. Felen har de senaste 40 åren varit att beställningarna skett för sent och med för låg ambitionsnivå. Detta har resulterat i sena och omfattande modifikationer för dyra pengar för att lösa problem som varit kända långt tidigare.

Av politiska skäl har man heller inte följt de rekommendationer som givits av utredningar. Det senaste och tydligaste exemplet är just det politiska beslutet från 2012 att anskaffa 60 flygplan. 

Det allvarligaste missaget som personer som saknar erfarenhet av flygoperationer har en tendens att se anskaffad numerär som konstant tillgänglig numerär. Utan att avslöja tillgänglighet i Sverige så är ett internationellt mått för flygstridskrafter att man över tiden har en tredjedel av flygplansnumerären tillgänglig. Det skulle vid 60 flygplan innebära 20 tillgängliga över tiden. Visst kan andelen höjas om man bara vet när de ska användas. Det gör en angripare, medan försvararen har att utgå från de uppgifter som underrättelsetjänsterna kan leverera. Gör man fel bedömning riskerar man istället att ha en ännu sämre tillgänglighet när man behöver den som mest.

Den utredning Försvarsmakten gjorde inför beslutet 2012 talade om lägst 60 till 80 flygplan för att ha en operativ förmåga att möta den säkerhetspolitiska situation som då var gällande.
– Lägst 60 gällde om dessa kompletterades med en ökad ambition långräckviddigt luftvärn.
– Lägst 80 gällde om ingen ytterligare komplettering av luftvärn gjordes.

Den dåvarande alliansregeringen drev därefter igenom i Riksdagen beställa 60 flygplan, utan något kompletterande luftvärn. Därefter har vi fått den ruptur i det europeiska säkerhetssystemet som innebär att Sverige är beläget i Europas allvarligaste friktionsområde. Lägg därtill styrningen att byggnationen av JAS 39E ska ske på bekostnad av antalet tillgängliga JAS 39C.

Det är ett konsekvenstänkande som inte håller, men det är fortfarande detta som utgör grunden för framtidens svenska stridsflygförmåga. Gamla försvarspolitiska synder lever länge.


Läs gärna även de insatta inläggen från Väpnaren och Gripen News i samma ämne.

*Jag kan starkt rekommendera min inläggsserie om Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv (del 1, del 2, del 3, del 4). Denna är skriven innan Ukraina-kriget och det kan vara intressant för läsaren att jämföra inläggen med försvarsbeslutet 2015. Behoven fanns identifierade långt tidigare, men politiskt ville ingen kännas vid dem. Idag känns man vid behoven, men är ointresserad av att finansiera dem.

12 kommentarer:

Alias sa...
15 augusti 2016 kl. 23:28  

Som vanligt en tydlig beskrivning av vad som gäller.

Glad att du tar med behovet av basförbanden, alldeles för sällan tas detta och tillgängligheten ännu mer sällan, upp.

Flyget om något är ett system av system, där den svagaste länken kan innebär i princip 0 effekt ut av Fv, oavsett hur bra piloter, plan eller robotar vi har.

"Glömmen i icke O-ringarna" för att travestera en berömd Kungafejd tre bröder emellan.
Dvs brist på nycklereservdelar/utbytesenheter oavsett pris på dessa, kan innebära att flygvapnet kan leverera 0 effekt.
Vilket resulterar i att man, som idag, för att hålla plan i luften får kanibalisera på ett antal flygplan, och då får man inte ens 30 % i luften.

GalärslavHKV

Max Hanemann sa...
16 augusti 2016 kl. 07:38  

Välkommen tillbaka med ett inlägg som inte precis ökar förtroendet för våra makthavare! Olyckligtvis inträffar detta vid en tidpunkt när politikerna i allmänhet och vid hanteringen av statsfinanserna i synnerhet har så mycket annat man anser vara väsentligare.

Blir f ö förvånad över Din kommentar ang Eurofightern...

Magnus Redin sa...
16 augusti 2016 kl. 08:01  

Vad som är realistiskt bör vägas emot vad som behövs vilket inte bestäms av oss utan av Ryssland samt vad som är fysiskt möjligt att genomföra. Vad som är realistiskt bör inte begränsas av gamla politiska överväganden och försvarets tidigate roll av dagbrott för budgetutrymme.

Släpp spärrarna och försök växa förmågan där den kan växa.
Hur många krigsflygbaser kan vi sätta upp på befintliga civila flygfält? Varje bas gör Gripen C användbarare.
UAV/RPV utvecklingen som ändå är önskvärd kommer att göra pilotlös användning av gripar till en mjukvarufråga, fler kategorier av personal än piloter med psyke och kropp för att tumla runt i luften kommer att kunna flyga flygplanen.
Vad händer när alla funktioner får utbildningsmål för ny personal och klartecken att utvecklas? Jag tror att lättnad över att kunna fortsätta göra ett bra jobb kommer att följas av glädjen att göra ett bättre jobb och att vi lär oss vara produktiva, om fem år kommer vi att kunna sätta upp nya divisioner och ha lättare att ta emot nya koncept för taktik och samarbeten med grannarna.

paul sa...
16 augusti 2016 kl. 08:47  

Fler divisioner torde även med sämre utrustning vara bättre än färre.
Två stridsflygbaser med totalt fyra divisioner (Kallinge och Luleå så vitt jag vet) är knappast tillräckligt eller tillräckligt spritt i landet (Hela mälardalen saknar luftförsvar inklusive Stockholm och reaktionsförmågan från Luleå till Stockholm är knappast tillräcklig heller)
Att Gripen C faller för åldersträcket, möjligt, frågan är då snarare vad kostar det att göra en MLU på den istället och kanske förlänga operativ livslängd med låt säga 10 år och genom att kunna behålla fler äldre flygplan i drift längre så kanske öka antalet divisioner med 2-4 stycken och därmed återskapa luftförsvaret för den tredjedel av landet runt huvudstaden.

Allt är en fråga om hur mycket pengar som krävs och hur de skall fördelas.

Unknown sa...
16 augusti 2016 kl. 16:07  

Jag tycker att JAS-projektet kantas av för mycket industripolitik. Jag har hört att Försvarsmaktens materiell är ca. 4 ggr så dyr som Bundeswehr. Allt beroende på att vi väljer att tillverka så mycket själva med korta produktionsserier. Att politikerna verkar prioritera JAS och ubåtar är för mig uppenbart. Jag antar att det är för att tillverkningen sker i Sverige. I Armén är materiellen inte "top of the line" och allt är bantat till ett minimum. Jag tycker att vi får ut väldigt lite för de ca. 42 miljarder som satsas varje år. Även om jag tycker vi borde satsa mer, så borde man se över hur pengarna spenderas. Visst är det toppen med nya JAS-plan vart 10:e år, men sen räcker ju inte pengarna till så mycket mer.

J.K Nilsson sa...
16 augusti 2016 kl. 21:51  

Max, Typhoon är bra på att bära last i hög hastighet men i övrigt är det flera operatörer som ska vara ense i utvecklingssteg. Orsak till att Frankrike drog sig ur.

J.K Nilsson

Die Dumme Schwede!!!! sa...
17 augusti 2016 kl. 16:53  

Men vad nu då, det är ju faktiskt det svenska folket som väljer Våra politiker, eller hur?
Varför gnäller Vi när sju av Riksdagens åtta politiska partier bär ansvaret för nerdragning av "särintresset", det svenska försvaret?
Har Ni ingen aning om vad Ni röstar på?

Anonym sa...
17 augusti 2016 kl. 21:56  

"JAS 39E har potential att bli ett mycket bra flygplan, men av ekonomiska skäl har man återigen gjort kompromisser på olyckliga områden. Jag är därför mycket förvånad om vi inte till 2030 talar om en JAS 39G för att avhjälpa just de brister som redan idag är kända."

Detta stämmer nog delvis. Huvudskälet till en 39G vid pass 2030 är att Sverige har en flygindustri. Redan ett par år före sista JAS39E är levererad kommer diskussionen om efterföljare bli hetare. Diskussionen har ju defacto redan börjat.

Symbiosen är intressant. Svensk flygindustri levererar ett flygplan med kända olyckliga kompromisser, med all sannolikhet motiverat av kostnader. Samtidigt utgör de olyckliga kompromisserna en förutsättning för att få utveckla en G-version.

Är historien någorlunda konsekvent månne vi kanske få ett förslag som innebär att 39E skrotas för att de skall plockas på delar som skall användas i 39G.

Anonym sa...
18 augusti 2016 kl. 20:51  

Lite halvt off-topic, men ändå apropå detta med en eventuell framtida 39G:

När man från politiskt håll i Sverige på 1930-talet ville skapa en svensk flygindustri för att långsiktigt tillgodose försvarets behov av stridsflygplan, var man helt på det klara med att ett sådant företag (eller en sådan bransch) inte skulle kunna stå på egna ben utan vara helt beroende av beställningar från staten. Läser man de gamla utredningarna framgår klart att man bedömde att man med "stödbeställningar" skulle behöva "hålla liv" i industrins utvecklingsavdelningar i tiden mellan de stora, ganska glest återkommande utvecklingsprojekten avseende nya flygplan till flygvapnet. Man ansåg dock att de säkerhetspolitiska vinsterna med en inhemsk flygindustri skulle vara värda det priset.

Den där insikten tycks med tiden ha gått förlorad, både hos staten och hos industrin. Politikerna förefaller tro att stridsflyg handlar man på öppna marknaden ungefär som man köper mjölk och att den svenska flygindustrin möjligen är till för att skapa arbetstillfällen, gärna genom försäljningar utomlands så att svenska skattemedel inte går åt. Industrin å sin sida verkar ha fått för sig att den är till för att tjäna pengar internationellt på produkter vars utveckling borde finansieras av svenska staten. (Nu spetsar jag förstås till det en aning.)

Om det fanns en beredvillighet hos politikerna att vidmakthålla flygindustrins kompetens mellan flygplansutvecklingarna, och ett förtroende hos industrin för att det var på det sättet, skulle man inte behöva göra dessa "halvmesyrer" som behöver vidareutvecklas/halvtidsmodifieras/byggas om/skrotas i förtid för att följas av en ny boktstavsbeteckning. I stället kunde man utveckla ett modernt flygplan som håller så länge som möjligt, och sedan i lugn och ro arbeta med efterföljaren som då blir ett helt nytt plan. En utopi, självfallet; så kan det nog aldrig fungera i praktiken eftersom varken politiker eller industri (på mer eller mindre goda grunder) inte skulle lita på varann tillräckligt. Krävs fantastisk - i sammanhanget orimlig - långsiktighet från båda håll.

Billigare skulle det väl knappast bli i alla fall. Stridsflygplansutveckling är inte billig, och inte tillverkning heller för den delen. Säkerhetspolitisk handlingsfrihet kostar, hur man än skaffar sig den.

adam7 sa...
19 augusti 2016 kl. 23:18  

Pilotbristen kan delvis avhjälpas genom att anställa finska piloter, om FISE samarbetet fortskrider. Finland har traditionellt utbildat mera piloter än vad fredstids operation, eller även vad krigstids operation kräver. Under kalla kriget torde detta ha berott på att an räknade med att få plan från Sverige. Numera kanske annanstans ifrån.

Att utbilda en pilot från noll tar många år. Att utbilda en pilot som har stridsutbildning för ett stridsplan för ett annat stridsplan, är mycket snabbare.

Men det hjälper inte basernas bemanning. Betänk att finska krigstida flygvapnet har en numerär på 30 k. Där finns logistiken ock basskyddet för en decentraliserad organisation.

Mattias R sa...
18 september 2016 kl. 22:37  

Intressant och mycket bra skrivet inlägg! Dock reagerar jag på ett stycke. Du skriver:

"JAS 39E har potential att bli ett mycket bra flygplan, men av ekonomiska skäl har man återigen gjort kompromisser på olyckliga områden."

Vilka kompromisser handlar detta om? Finns det någon som skrivit om detta som du kan länka till? Annars vore det intressant med en utläggning om vad som har gjort att 39E inte kommer nå den potential den hade. Antar att detta också kan påverkar framtida export av flygplanet.

Anonym sa...
27 september 2016 kl. 23:12  

Så kan det gå. En talande tystnad på senaste gästinlägg.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade