Solidaritetsförklaringen synad (uppdaterad 24/1 kl 10.00)

Staffan Danielsson menar i en replik till mitt föregående inlägg (Så dog solidaritetsförklaringen), samt Rolf K Nilssons inlägg från igår, att solidaritetsförklaringen inte alls är död. Måhända inte för tillfället. Däremot har den blivit ordentligt synad och den visade sig vara mycket ihålig. Jag finner mycket av Staffan Danielssons argumentation intressant.

Vad innebär (innebar) då solidaritetsförklaringen? Solidaritetsförklaringen lyder: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Jag tycker inte det lämnar så mycket utrymme för tvivel. Sverige är mycket nära säkerhetspolitiskt förbundet med inte minst de andra nordiska länderna. Som försvarsminister Sten Tolgfors brukar framställa det: ”Säkerhet byggs tillsammans med andra, våra grannar i Norden och EU. Det går inte att se en situation där ett militärt hot endast påverkar ett av länderna i vårt närområde. Därför är det nödvändigt att samarbeta för att hindra hot från att växa och påverka oss.” (Svd 8 dec)

Scenariot som målades upp i Sälen grundade sig i att Ryssland utövade påtryckningar mot ett baltiskt land och samtidigt började genomföra stora militärövningar längs landets gräns. Det baltiska landet önskade då bistånd. Hur ska Sverige då kunna neka denna begäran med den deklarerade solidaritetsförklaringen i bakhuvudet?

För att då citera ur Staffan Danielssons replik: ”Skulle detta [ett ryskt hot om militärinvasion i det baltiska grannlandet] vara en realistisk möjlighet i närtid borde ju det svenska försvaret flerdubblas, och scenarieförfattarna vill också - i ett första steg? - öka försvarsbudgeten med ca 35-40 procent. Varken försvarsberedningen, riksdagen eller jag själv har ju bedömt en sådan utveckling som sannolik under överskådlig tid framåt.”

Det är just det som är problemet. Jag och flera andra har upprepade gånger påpekat att den svenska solidaritetsförklaringen och den försvarsorganisation som Alliansregeringen har fastställt inte är förenliga. Sverige saknar helt och hållet handlingsfrihet och förmåga att backa upp det som sägs i solidaritetsförklaringen. Minst möjliga militära hot i vårt omedelbara närområde och Sverige tvingas helt prioritera det egna försvaret. Det går inte att vänta tills ett militärt angrepp på ett grannland påbörjats innan solidaritetsförklaringen aktiveras och åtgärder börjar vidtas. Sverige saknar nämligen överskeppningsförmåga för att kunna agera militärt i ett efterhandsläge.

För att anknyta till den sista meningen i citatet från Staffan Danielssons replik. Jag tvingas återigen konstatera, liksom jag gjorde med försvarsministerns blogginlägg från i torsdags, att Regeringen har beslutat om en försvarsorganisation som ska verka under period som ingen har gjort en säkerhetspolitisk analys för. Det försvar man bygger idag är det man har om 10 år. Det gäller såväl USA som Sverige och Burkina Faso. Så lång är omställningstiden.

Jag vill i sammanhanget också påminna om ÖB:s tal om situationen idag: ”Dygnet runt övervakar våra förband Sveriges luft och sjöterritorium. Under förra året genomfördes i stort sett varje dag en jaktstart för att hävda det svenska territoriet. Vid behov avvisas fartyg och flygplan som kränker våra vatten eller vår luft.”

Den svenska incidentroten var alltså engagerad ca 365 ggr förra året. Hur många av starterna som genomfördes i samband med de ryska övningarna Zapad och Ladoga redovisas icke, men det finns all anledning att tro att antalet inte var ringa. Däremot kan man jämföra med Norge som förra året deklarerade att man genomfört starter mot 82 ryska bombflygplan, vilket var nytt rekord. Visserligen tvingas Sverige även att starta mot västflygplan till skillnad från Norge, men man kommer inte ifrån att aktiviteten ökat dramatiskt i Östersjön. Det är inte en situation som förutspåddes för något år sedan av våra politiker.

Sverige fortsätter att agera co-sinuskurva och vara en fas efter omvärlden försvars- och säkerhetspolitiskt. I Sverige hävdar man från politiskt håll att Rysslands fokus idag ligger i Kaukasus. Fokus låg mycket riktigt helt och hållet där för några år sedan. Sedan dess har fokus alltmer förskjutits norrut mot Östersjön och Barentsområdet. Det har våra grannländer identifierat och agerar därefter, utan att för den skull sluta samtala, handla och på andra sätt interagera med Ryssland. Man vill dock säkerställa en handlingsfrihet. Mycket tänkvärda är chefen för MUST ord på mil.se apropå kapitlet ”Ett är säkert – vi blir överraskade” i Tunberger/Hugemarks skrift ”Trovärdig solidaritet – försvaret och solidaritetsförklaringen”:

”Blotta rubriken indikerar att Must inte löser sin uppgift, nämligen att se till så att våra uppdragsgivare, regering/Regeringskansliet respektive ÖB, inte blir negativt överraskade. Alternativt att våra uppdragsgivare valt att göra andra bedömningar än de som vi presenterat. Men jag tror att författarna har rätt i att det är psykologiskt svårt att ta till sig oroande tendenser och obehagliga bedömningar som går stick i stäv med gällande politiska inriktning eller försvarets planering.”

Av just den anledningen skulle jag vilja se en opolitisk, oberoende säkerhetspolitisk analysgrupp komplettera eller ersätta den försvarsberedning som försvarsministern i alla fall inte vågar kalla in, i arbetet med att formulera omvärldsanalyser och säkerhetspolitik. (Även SvD:s ledarredaktion vill gärna se en oberoende analys)


Urban Ahlin beklagade sig över Sälenspelet eftersom Ryssland med säkerhet följer vad som försiggår i Sälen och de kalla krafterna där då tar spel som det genomförda som argument för att Ryssland är hotat. Jag kan informera Ahlin, Danielsson m fl att det är inte bara Ryssland som har följt Rikskonferensen. Det har även våra grannländer inför vilka vi hittills har gett sken av att stå för en solidaritetsförklaring, men som i realiteten visade sig vara inte mer än en vänlig klapp på axeln och en önskan om bättre lycka nästa gång.

Man kunde också konstatera att Urban Ahlin ifrågasatte att ÖB frambaserade stridsflyg till Gotland, vilket faktiskt helt och hållet ligger inom ÖB:s befogenhet.

Samma socialdemokratiska ”rysskräck” (för att använda det av Rolf K Nilsson myntade uttrycket) som Sten Andersson gav uttryck för när han 1989 hävdade att Baltikum inte alls var ockuperat av Sovjetunionen, lever fortfarande kvar i den svenska politiken. Jag tror inte man är ett dugg imponerad på andra sidan Östersjön, vare sig i Finland, Estland, Lettland, Litauen eller Ryssland. För det sistnämnda landet visar Sälenkonferensen snarast att Sverige kommer att ge landet ett carte blanche för agerande i Östersjön.

För de röd-gröna var nog upplevelsen av solidaritetsförklaringsspelet mycket otrevlig och jag betvivlar att solidaritetsförklaringen lever kvar hos en eventuell röd-grön regering i höst.


UNT

Uppdatering 24/1 kl 10.00: Bo Hugemark kommenterar Sälenspelet och Solidaritetsförklaringen i SvD: "Var det detta vi beslutade? Det hade jag aaaaning om!"

28 kommentarer:

Maskinisten sa...
19 januari 2010 22:53  

Är vi förvånade!!!??? Inte nog med att man nöjer sig med luftslott, när korten synas så är det mycket tunt bakom. Men vi har de politiker vi förtjänar, de är ju valda trots att de ingen ryggrad har

Wiseman sa...
20 januari 2010 06:47  

Den gamle: Återkom mycket gärna med din kommentar men ta bort de exakta siffrorna etersom de kan upplevas som lite för känsliga.

Peter Hammarberg sa...
20 januari 2010 07:42  

Långtbortistan-doktrinen säger att vi, förutom av solidariska humanitära och demokratispridningsskäl, ska agera långt bort för att förhindra att hot och risker kommer närmare och direkt påverkar Sverige och svenskar.
Sälenspelet visar att Baltikum ligger för nära och att doktrinen inte är tillämplig. Man kan då fråga sig var cirkeln är dragen, den cirkel innanför vilken vi är förhindrade att agera; eller är det så att det inte är avståndet utan motståndaren som är styrande. Blir risken för stor blundar vi och stannar hemma....
Solidariteten och viljan att agera ökar alltså som en funktion av avståndet samtidigt som omedelbar närhet helt utplånar den.

Anonym sa...
20 januari 2010 10:53  

Notera att även de borgerliga i scenariet var mycket luddiga och icke-förtroendeingivande. Detta fenomen gäller inte bara politiker från den röd-gröna sidan utan även t o m moderater.

Anonym sa...
20 januari 2010 11:38  

Hur ser du på Finlands möjligheter att försvara sig? Jämför gärna med Georgien.

FredrikN

Anonym sa...
20 januari 2010 12:29  

Jag har lyssnat på spelet och senario ansatsen. Det hela var så tafligt genomfört att reslutatet knappast är relevant. Det var faktiskt flera av politikerna som redan från början i hövliga ordalag påpekade just detta.

Garuda sa...
20 januari 2010 12:59  

"Samma socialdemokratiska ”rysskräck” (för att använda det av Rolf K Nilsson myntade uttrycket) som Sten Andersson gav uttryck för när han 1989 hävdade att Baltikum inte alls var ockuperat av Sovjetunionen, lever fortfarande kvar i den svenska politiken."

Detta är väl självklart? Vi har ju kvar i det närmaste exakt samma politiker i systemet som vi hade då. Förnyelsen av politiken går löjligt långsamt och det vore säkerligen positivt - inte bara för försvarspolitiken - om vi kunde få in nytt blod och nya fräsha tankegångar i beslutsfattandet. Men det ställer ju lite krav på oss och envar, att sätta sig in i kandidaterna och kryssa de lämpliga. Slänger man bara med röstsedlarna av slentrian blir det röster på de gamla stofilerna, eftersom de alltid klänger sig fast i toppen av listorna. Vi lever för sjutton i en demokrati. Det går inte att peka bort från en själv och säga "dom".

När det gäller ämnet lite mer specifikt; Borde inte NBG vara ett instrumment för solidaritetsförklaringen? Vi har NS (har ingenting med SD att göra!!) för territorialförsvaret, FS, KS etc för specifika insatser utomlands, NBG för solidaritetsåtagandet och den strategiska reserven att sätta in om och där den hehövs mest.

Schackbrädets rutor är täckta, om än med små pjäser...

Engström sa...
20 januari 2010 16:23  

Men är det då inte bra att inte välja att agera, det visar väl ansvar från politikernas sida då de vet att vårat försvar inte är dimensionerat för just .... försvar.

Sen att det påvisar annat som att de ljunger, att det saknar moral som sviker en granne i nöd som vi lovat hjälpa, samt att de är medvetna om att de försvar de demolerat inte är funktionsdugligt är en annan femma.

uppgiven sa...
20 januari 2010 18:10  

Garuda:

NBG är inte en svensk resurs. Det är en EU-resurs. Vi kan alltså inte använda den som en "spelpjäs" på den nationella spelplanen utan att sabba vår relation med EU.

Att svenska politiker skulle darra på manschetten när det gäller att mobilisera var nog ingen överraskning direkt...

Anonym sa...
20 januari 2010 18:23  

Ingen utanför Sverige kan ha tagit solidaritetsförklaringen på allvar. Det är ju uppenbart att vi saknar förmåga att genomföra den även om vi hade velat. Att säga att solidaritetsförklaringen är död är således en överdrift eftersom den aldrig varit vid liv.

Frågan är väl snarare om solidaritetsförklaringen var allvarligt menad eller bara en inrikespolitisk ploj för att skyla över hålen i försvarsförmågan?

Joakim sa...
20 januari 2010 19:00  

Jag skulle vilja ställa en fråga till denna bloggs författare och bloggens läsare, som alla är så insatta och kunniga i fråga om det svenska försvaret. Jag ber om ursäkt för att det är "off topic" för inlägget.

I samtal med några vänner uppkom frågetecken om hur beslutsprocessen vid upphandling av militär materiel ser ut.

Är beskrivningen nedan korrekt?

FMV begär in underlag från leverantörer i enlighet med LOU, för att sedan säga till högkvarteret vilket alternativ de bör köpa. Högkvarteret bereder därefter förslaget, skickar det till departementet som gör en proposition av det som ska godkännas av riksdagen.

Och vem skriver sedan kontrakt med leverantören? Är det ÖB,försvarsministern eller räcker det med FMV?

Det är tämligen förvirrande, och det vore intressant att få det klarlagt.

Tack på förhand.

Joakim

Patrick sa...
20 januari 2010 20:40  

Apropå moral i utrikespolitiken, när i världshistorien har något land, av annat än egenintresse, kommit till ett grannlands försvar? Har USA någonsin gjort det? Har Storbritannien någonsin gjort det? Sveriges säkerhetspolitik under 2:a världskriget var ur den synvinkeln föredömligt.

chefsingenjören sa...
20 januari 2010 20:43  

Död är nog inte ett tillräckligt kraftig beskrivning på den status solidaritetsförklaringen har efter Sälen. Jag skulle vilja säja begraven i stil med Tjernobyls reaktor 4. Man bör passa sig för att öppna förslutningen igen då halveringstiden lär vara lång...

Anonym sa...
20 januari 2010 21:25  

@Joakim

Materielanskaffning går i princip till enligt följande:

1. FM (Hkv) identifierar ett behov av materiel (eller snarare en funktion som kan realiseras av ett materielsystem)
2. FM (Hkv) beskriver sitt behov i ett dokument av typen Taktisk Teknisk Ekonomisk Målsättning (TTEM)
3. Detta dokument (tillsammans med ett uppdrag att genomföra en anskaffning) sänds till FMV
4. FMV "vidareförädlar" den "funktionella specifikatione" till en "teknisk kravspecfikation"
5. FMV begär (med den tekniska kravspecifikationen som grund) in anbud från leverantörer
6. FMV utvärderar anbuden och väljer oftast det som uppfyller kraven till lägsta pris

Detta är ett "typfall", det finns massor med varianter

FMV behöver inte gå ut i konkurrens och begära in anbud i enlighet med LOU (försvarsmateriel kan undantas från LOU)

Regeringen (tillsammans med FM) kan ge FMV i uppdrag att göra en "direktanskaffning" av en utpekad leverantör - som t ex gjordes när vi köpte JAS och Stridsfordon 90

Detta är en mycket förenklad beskrivning

Det finns som sagt en massa varianter på det typfall som beskrivs ovan

Biet sa...
20 januari 2010 22:20  

Re : Joakim och "off topic"

Normalt är det som så att FM ställer förmågekraven inom ramen för Regleringsbrevet med mera och FMV ställer designkraven och upphandlar.

Men det finns en del exempel på när FM ställer designkraven och FMV får "härleda" förmåge- och verksamhetskraven. Det vill säga ombytta roller.

Ett exempel är LedsystT.

FM kan även driva vissa större utvecklingsprojekt själva.

Ref : http://www.mil.se/sv/Om-Forsvarsmakten/Dokument/Regleringsbrev/

Anonym sa...
20 januari 2010 23:49  

Ff:

Angående det som skrivits om behovet av en "opolitisk, oberoende säkerhetspolitisk analysgrupp".

Jag tolkar anledningen till tillsättningen av denna är att du på så sätt ska komma närmare någon form av "sann" bild av vad det säkerhetspolitiska hotet betår av och hur överhängande det är.

För det första - hur skall det överhuvudtaget gå att tillsätta en oberoende och opartisk grupp?
I begreppet säkerhet och vad som utgör säkerhetspolitiska hot finns ingen objektiv sanning.

Säkerhetspolitiska bedömningar görs redan idag, delar av det militära etablisemanget följer kontinuerligt vår omvärld och självklart även Rysslands utveckling. Detta rapporteras till berörda politiska instanser.

För det andra;

Det demokratiska statsskicket bygger på att politiska representanter fattar beslut i ärenden som ligger borttom egen sakkunskap i princip alla frågor. Politiker i en demokrati har fått förtroendet att fatta beslut även inom områden där de själva inte besitter teknisk eller annan specialist kompetens.

Experter i sakfrågor - som till exempel vi militärer - kanske kan förstå hoten bättre, eller i alla fall uppleva de annorlunda och bättre kunna förstå lämpliga åtgärder givet en viss nivå av riskacceptans vi är villiga att leva med - men själva grundfundamentet i en demokrati är att det inte upp till experter i en demokrati att själva bestämma värdet av det hela och bestämma hur stora resurser samhället ska avdela.
Det är politiker som bestämmer acceptabel risknivå - och i vilken utsträckning samhället ska känna sig hotat.

En "oberoende expertgrupp" kan uppskatta och analysera risker men det är i en demokrati alltid så att det är politiker som bestämmer var den accepterande risknivån skall ligga.
Jag tror inte vi skulle vilja ha det på något annat sätt.

Däremot kan vi som medborgare försöka påverka våra politiker så att de lägger ribban på en annan nivå jämfört med idag. Men att en oberoende expertgrupps rekommendationer skall bli bestämmande för hur vi utformar samhället vill inte jag vara med om. Hur ska vi som medborgare då kunna påverka hur vårt samhälle ser ut?

maggan sa...
21 januari 2010 09:47  

Det finns alltid en ojektiv sanning i alla relationer men vad du gör ändrar sanningen i samma stund som motparten får vetskap om reaktionen, så tillskillnad mot naturvetenskap så är den objektiva sanningen föränderlig över tid.

Dessutom så skulle en expertgrupp kunna bidra med ett så bra objektivt underlag som möjligt utan politisk infärgning, vilket i sin tur skulle kunna ge en mer realistisk politik på området.

Däremot så håller jag med om att medborgarna ska ha insyn genom sina folkvalda samt att besluten idag fattas i rätt arena.

Wiseman sa...
21 januari 2010 10:43  

Jag har aldrig föreslagit att beslutsrätten ska flyttas. Däremot ser jag gärna att hotbild och omvärldssituation beskrivs av en oberoende analysgrupp som slipper rätta sig efter partilinjer och budgetramar. Kartan ska göras efter terräng. Alla försök till motsatsen brukar sluta illa.

Anonym sa...
22 januari 2010 09:29  

Det finns redan en objektiv analysgrupp! FOI har en internationellt välrenomerad vetenskapligt baserad analysverksamhet som lämnar underlag till regeringen. Den som vill läsa rapporterna om Ryssland, kan hitta dem på www.foi.se

Anonym sa...
22 januari 2010 20:57  

Ff.

Fortsättning på objektiv expertgrupp.

Jag vill inte fortsätta en djupare diskussion om objektivitetens varande, man kan nog med visst fog hävda att det finns objektiv sanning i världen. Men i begreppet säkerhetspolitik och vad som utgör säkerhetspolitiska hot har inget eller i alla fall ytterst lite med objektivitet att göra. Vad som är skyddsvärt, vad som anses kunna utgöra hot mot detta och varför är i allra högsta grad en uppfattning som delvis baserar sig på politisk hemvisst och inte minst hör hemma i hur vi filosofiskt förhåller oss till omvärlden.

Jag har inget alls emot säkerhetspolitiska bedömningar och det finns en uppsjö av dessa att tillgå för den intresserade. Jag tror däremot att vad man måste förstå är att oavsett vilket resultat sådana bedömningar ger vid handen alltid kommer vara just bedömningar.
Som jag skrev i det förra inlägget handlar det snarare om att bestämma vilken risknivå man är villig att acceptera i t.ex. Sverige.
Den processen - d.v.s. hur hotade vi känner oss - är i allra högsta grad inte en objektiv sanning utan en uppfattning som vi baserar på en mängd faktorer som svårligen låter sig exakt mätas och som inte minst baserar sig på hur vi ser på oss själva och omvärlden.

Det handlar nog snarare om att få våra politiker att förstå att rätt många av oss svenskar upplever hotbilden och säkerhetspolitiska hot mycket annorlunda jämfört med de som förs fram inom EU och av våra politiker.
Den europeiska säkerhetsstrategins uppfattning om vad som utgör hot och vilka världen EU tycker är skyddsvärda kan i princip ordagrannt återfinnas i Sveriges regerings uppfattning.

Jag tror inte riktigt att gemene man o kvinna här i Sverige helt och fullt lever i riktigt samma värld - att argumentera för ett nationellt försvar handlar inte om att bli "kalla krigsromatiker", utan handlar mer om att man har en annan uppfattning om vad som är skyddsvärt för Sverige och vad som potentiellt kan tänkas utgöra hot mot Sverige.

Det hade inte alls skadat svensk trovärdighet att mellan varven föra fram att det faktiskt finns en hel del egenintressen och realpolitiska drivkrafter bakom hur vi väljer att använda och sända militära resurser kors och tvärs över världen.

Wiseman sa...
23 januari 2010 11:53  

09.29: FOI:s rapporter är i regel mycket bra. Jag läser dem ofta. Jag skulle dock gärna se lite skrivningar om vilka handlingsalternativ olika scenarier ger Sverige.

Anonym sa...
23 januari 2010 18:22  

FOI:s rapporter är verkligen bra och det är viktigt att de inte försöker styra läsaren utan bara presenterar fakta och olika risker.

Det blir ju ofta rätt uppenbart vad som borde göras men det stämmer sällan med rådande ideologi och budgetfilosofi.

Anonym sa...
23 januari 2010 19:34  

Skicka gärna upp länkar till särskilt intressanta FOI-rapporter.
Även från FHS kommer emellanåt intressanta rapporter.

Men från FOI är det svårt att hitta de allmängiltiga rapporterna bland de smala och från FHS undrar man ibland hur handledarna skött sitt stöd.../Nizze

Anonym sa...
24 januari 2010 10:28  

Lite statstik
1985 gjordes ca 800 rotestarter av beredskapsjakten och hade kontakt med 510 främmande militära flygplan. Idag är det bara en bråkdel av detta och inte samma typ av beredskap som vi hade då. Att basera på Visby gjordes regelbundet och att invänta beslut uppifrån var ej nödvändigt utan enbart orientera uppåt till MB när Visby användes som tillfällig bas förutom alla de veckor som Visby var ordinarie bas för berdskapsjakten. 37 års erfarenhet av incidentberedskap som Rrjal och JAL

Anonym sa...
24 januari 2010 11:23  

Moderatorn i spelet avseende solidaritetsförklaringen i Sälen, nestorn Bo Huegemark, kommentar till spelet i dagens SvD är slående, träffsäker, talande och MYCKET oroande.....

Sällan har utrrycket "huvudet i sanden" angående vår säkerhet fått en så tydlig innebörd för en bredare allmänhet.

Anonym sa...
25 januari 2010 14:39  

Intressant diskussion... men det har väl med förmåga att göra också?
Då menar jag inledningsvis att svenska folket, militärer och politiker kan ha olika bild av upplevd förmåga? Bortsett från att det är skillnad på vad vi KAN göra och vad vi BÖR göra... alla kan ha åsikter om det?

Tänker mer konkret på förmåga. Den har vi i demokratisk ordning beslutat förändra... inte rusta ner eller så? Utan just förändra. Inte så konstigt för nya behov och nya mål ger nya utföranden och förmågor.

Men problemet är om vi använder argument från den tidigare förmågan när vi ska diskutera vad vi gör med den nya?

Som ovan. Verkar som det tidigare var en vardagshändelse att jaktflyg baseras på Gotland, snarast ett handläggarbeslut? Idag ett mer politiskt beslut verkar det som...

Inte för att jag tror att det var väsentligt bättre förr heller? Då jämför jag inte en cykelburen bataljon med dagens mekaniserade insatförband, inte äpplen med päron.
Tror faktiskt att, i tankevärlden, om vi skulle önskat stödja en sjöstat i Balticum så hade vi kunnat ta did ett par tusen man inom en vecka när vi var som bäst?
( Amf brigadledning, en inneliggade amfbataljon och en inkallad till "övning" samt fallskärmsjägare samt via båt ett mekaniserat förband ex)

Idag är vi mer klara över vår förmåga samt att den är politisk?
Det jag vill säga är "beskrivningen av förmåga är inte i fas med den faktiska förmågan och helt ur fas med vad vi vill göra med förmågan"

Inte minst vår egen diskussion internt om vi är ett insatsförsvar eller ett framtida vässat invasionsförsvar, dvs att vi behöver större numerär... visar väl detta tydligt?
/ Petra

Anonym sa...
25 januari 2010 22:11  

спасибо

Wiseman sa...
26 januari 2010 00:36  

Пожалуйста!

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade