Förhoppningar som grusas (uppdaterad 13/1)

Om två veckor är det dags för årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Rikskonferensen brukar sätta tonen för mycket av den säkerhetspolitik som diskuteras det första halvåret.

Årets konferens handlar enligt det preliminära programmet mycket om Afghanistan och solidaritetsförklaringen. Inga högoddsare, med andra ord. En intressant programpunkt skulle kunna bli partiernas försvars- och säkerhetspolitiska programförklaringar inför valet, liksom den försvarsindustriella diskussionen mellan Allan Widman och Thomas Eneroth, näringsutskottet. Personligen hade gärna sett att Rikskonferensen även tog upp tre andra ämnen.

Det finns två geografiska huvudområden som det närmaste decenniet kommer att utgöra fokus för det nationella svenska försvaret. Det ena området, Baltikum, kommer att tas upp under Rikskonferensen, medan det andra mer omfattande och svårhanterade inte nämns. Jag avser naturligtvis Barentsfrågan, som jag anser är oerhört viktig. Hur ska Sverige agera den dag världens energiresurser börjar tryta? Hur ska Sverige ställa sig om det plötsligt börjar dra riktigt kallt (säkerhetspolitiskt) i Barents mellan de fem nationerna som har de starkaste anspråken? Hur tryggar vi överhuvudtaget rörlighet för våra militära styrkor om de traditionella drivmedlen börjar tryta? Trytande energiresurser är ett samhällspolitiskt problem som omedelbart kommer att få säkerhetspolitiska aspekter, även för Sverige och Sverige har inte råd att ligga i ett efterläge när problemen uppstår. Det måste formuleras en handlingsplan redan idag.

Den andra frågan jag skulle vilja se diskuterad handlar också om det nationella försvaret. Hur säkerställer Sverige en återtagningsförmåga, med tanke på att den organisation som nu ska intas, ingalunda är förberedd eller anpassad för nationellt försvar, utan helt inriktad på genomföra rotationer i internationella åtaganden?
Det har varit tydligt genom hela planeringsarbetet att den kommande organisationen helt är anpassad efter de ekonomiska förutsättningar som givits av Regeringen och är otillräcklig för det nationella försvaret och aktioner i närområdet, men kan lösa begränsade åtaganden inom den vidare internationella arenan. När vi nu i närtid blivit åskådare till ett uppfyllande av de kriterier som under mitten av 90-talet nämndes som skäl för ett återtagande av svensk försvarsförmåga (negativ demokratisk utveckling i Ryssland, återtagning av landstigningsförmåga i Östersjön, återtagning av förmåga till stora samordnade luftlandsättningar och en ny rysk global maktsträvan) måste frågan om återtagning diskuteras.

Det leder raskt vidare till den tredje frågan vilket är huruvida Sverige ska fortsätta på egen hand militärt eller i nära samverkan med andra nationer. Man kan tycka att svaret redan är givet i och med solidaritetsförklaringen och Lissabonfördraget, men fortfarande har man inte bäddat politiskt för ett genomförande av inriktningen. Att säga att samverkan ska genomföras är en sak, men att verkligen göra det en annan. All samverkan med andra nationer idag sker enligt NATO-standarder, oavsett om det handlar om ordergivning, arbetssätt, organisation eller kommunikation. Sålunda rör denna fråga ett svenskt NATO-medlemskap.

Det är framförallt inom kommunikationsområdet det brister för svensk del. I och med avvecklingen av det nationella försvaret för tio år sedan med ”tro på och förhoppning om” ett svenskt NATO-medlemskap avvecklades så grundläggande funktioner i ett försvar som igenkänningssystem, krypterad talkommunikation och datalänksystem. Förmodligen insåg aldrig beslutande politiker de tagna beslutens följder, vilket säger något om beredningsarbetets kvalitet.

Oavsett om scenariot är nationellt eller internationellt i en insats på andra sidan jordklotet är problemet detsamma. Svenska mark-, flyg- och marinförband har idag inte möjlighet att identifiera varandra, eller för den delen allierades förband och riskerar därför vådabekämpning. De senaste åren har vi också exempel på hur illa det ser ut med förmågan att kommunicera skyddat och att flygstridsleda, där Sverige idag befinner sig på den tekniska nivå som landet hade på 50-talet. Efter att tidigare ha lett utvecklingen med tio års försprång, är Sverige idag 50 år efter NATO och det egentligen inte om tekniken. Det handlar istället om något så trivialt som att få tillgång till och framförallt att få använda NATO:s krypton och det kräver ett politiskt beslut. Antingen behålls nationella system (vid det här laget avvecklade och dyr återtagning måste göras) eller så övergår man till det internationellt interoperabla, och det kräver i slutändan såväl ett NATO-medlemskap som ett godkännande att dela information och hemligheter med NATO. Frågan gäller självfallet också hemliga handlingar där det ideligen uppstår mer eller mindre allvarliga friktioner även vid skarpa insatser då svenska förband inte får tilldelat sig kritisk information med NATO-hemligstämpel, alternativt inte får ta emot den för att inte blanda den i svenska system. I slutänden är det soldaten längst fram som drabbas.

Det finns även två andra sidoalternativ där det ena är det dyraste, nämligen att säkerställa båda nationell och internationell förmåga. Det kräver också stora återinvesteringar, parallellt med anskaffning av NATO-system. Det, andra absolut billigaste alternativet sett till pengar är det som fullföljts i snart tio år. Det innebär fullständig oförmåga och är egentligen resultatet av att man inte fattar ett beslut. Det innebär också de absolut största konsekvenserna.
Beslutet om vilket handlingsalternativ som ska väljas är helt och hållet politiskt och inte militärt. Därför måste det dryftas och beslut fattas.


Med avsikt valde jag en operativ aspekt för den tredje frågan. Naturligtvis måste NATO-frågan även diskuteras ur politisk och militärstrategisk aspekt där det åter kan nämnas (det har gjorts så många gånger tidigare) att ett icke-medlemskap är samma sak som att inte betala försäkringspremien. Det är också samma sak som att aktivt avsäga sig rösträtten, för följa besluten måste vi ändå göra i och med våra internationella åtaganden. NATO är en mycket het potatis politiskt, men man måste ta tag i problemet. Det kommer att ta en generation att passivt få bort det indoktrinerade svenska NATO-motståndet. Den tiden finns inte utan frågan måste diskuteras nu. Med bäring på den andra och tredje frågan vill jag understryka att det inte är för inte som Försvarsmaktens underlag till regeringens inriktningsproposition fastslog att Försvarsmakten med befintliga resurser endast kan möta en motståndare av gammalteknologisk status (dvs ca 30-40 år gammal teknologi). Gammalteknologiska motståndare hittar man idag i ett fåtal asiatiska, sydamerikanska och en del afrikanska länder.

Att någon av ovanstående frågor skulle komma att diskuteras under Folk och Försvars rikskonferens är nog tyvärr att hoppas på för mycket.


Uppdatering (13/1): Ulf Henricsson och Annika Nordgren-Christensen tar på SvD Brännpunkt upp behovet av en ordentlig utredning av ett svenskt NATO-medlemskap. Det är bara att instämma.

Barometern efterlyser också en svensk säkerhetspolitisk debatt om framtidens utmaningar i Barentsområdet.

28 kommentarer:

Anonym sa...
2 januari 2010 14:43  

Jo det känns ganska hopplöst faktiskt...

Vi har en Försvarsminister som verkar vara ganska nöjd med den inriktning han slagit in på trots att ALLA grundläggande frågor har lämnats obesvarade!

Precis som du har påpekat flera gånger Wiseman så finns inga bra svar på hur

- Personalförsörjningen - hur ska den kunna realiseras och bli till någonting bättre än det vi lämnar

- Det nationella försvaret - hur ska vi kunna försvara oss mot ett seriöst hot med det vi har (och kommer att ha)?

- Alliansfriheten - hur ska vi ha det med NATO-medlemskap?

Och sedan har vi ytterligare en strategisk fråga som Alliansregeringen och Försvarsministern inte gärna vill diskutera:

- Materielförsörjningen - hur är det tänkt att den ska fungera i verkligheten (och i ett krisläge - då vi inte är med i NATO)?
Vi kan väl inte fortsätta att agera som om den tänkta "fria försvarsmateriel-markanden" redan finns (eller över huvud taget kommer att finnas)?

Kommer vi att få någon Försvarsindustri-strategi eller kommer den att tigas ihjäl?

Kommer vi någonsin att få någon i regeringen som tar ett helhetsperspektiv och knyter ihop försvarsfrågorna med näringspolitiken och med utrikespolitiken?

- Får vi inte det kommer vi inte att förstå värdet av en Svensk (eller "i Sverige verksam") försvarsindustri och en materielförsörjningsstrategi som bygger på självständighet (så länge vi är alliansfria) förrän det är för sent...

Känns det inte hopplöst?
Eller ?

Vad kan vi göra?

CS sa...
2 januari 2010 14:55  

Du pekar på en mycket viktig detalj: att det faktiskt innebär en förhöjd risk för våra förband och soldater i utlandsstyrkan att inte vara med i NATO. Tillfällena är många då väsentlig information inte kommit oss till del eller där kommunikation inte fungerar som den borde med anledning av detta.

För mig är det en självklarhet att vi blir en NATO-nation. Jag förstår inte varför det är en så het politisk fråga. Frågar man gemene man på stan vet de flesta inte ens vad NATO är eller känner till organisationens historik. De lyckas möjligen identifiera det som en militär allians.

chefsingenjören sa...
2 januari 2010 16:54  

Det finns någon konstig logik i det hela trots allt. När det gäller avsaknade av IFF hos våra LV förband så har man klokt löst det genom att reducera LV förbanden till några få enheter 97/23. Dom är nog lätta att undvika.

Marinen som tidigare ansågs som rött LV. Bra verkan, och ingen terräng som skymmer har man till och med gått steget längre och tagit bort LV från våra Visby korvetter.

Voila, därmed ingen risk för vådabekämpning!

Roger Klang sa...
2 januari 2010 20:51  

En uppmaning till alla att gå med i den här Facebookgruppen:

Christian Carlsson sent a message to the members of Stöd våra soldater.

--------------------
Subject: Gott nytt år önskar "Stöd våra soldater"!

Vi som är med i "Stöd våra soldater" går in i det nya året med över 1000 medlemmar. Vi är fantastiskt glada över att så många redan valt att ansluta till gruppen för att visa stöd för våra svenska soldater.

Det är fler än vi som är glada över detta. Kapten Henrik Eskilsson som befinner sig nere i Afghanistan är en av alla de som skrivit till oss och tackat för det stöd vi visar soldaterna på plats!

Vi är övertygade om att fler användare på facebook stöder våra soldater. Därför skulle jag vilja be dig att bjuda in samtliga dina vänner på facebook till vår grupp "Stöd våra soldater"!

Tack för din insats och god fortättning på 2010!

Christian Carlsson
försvarspolitisk talesman (KDU)

http://www.facebook.com/l/b68a4;www.stodvarasoldater.se

Oberon sa...
2 januari 2010 21:06  

Noterar att årets rikskonferens har en förhållandevis bred fokus.
Programpunkter som "utanförskap och social oro" samt "perspektiv Tensta" indikerar kanske vad som kommer att prioriteras på Jakobsgatan efer ett eventuellt skifte vid rodret efter den 29 september.

Hur som helst - lundaprofessorn Willhelm Agrell kommer, av det preliminära programmet att döma, inte beredas möjlighet att följa upp fjolårets mycket relevanta anförande. Synd - det hade varit riktigt intressant...

Forsno sa...
2 januari 2010 21:52  

Om inte solidaritetsförklaringen tillåts bli dimensionerande för försvaret bör den snarast dras tillbaka. Jag fruktar dock att det blir varken eller.

Även när det svenska försvaret var som starkast under kalla kriget fanns ett outtalat beroende av Nato som idag blivit totalt.

Skälet till att våra politiker känt sig trygga nog att avrusta är att Finland och Baltikum bildar en mur mot Ryssland. Det gör dock även vår säkerhet beroende av de baltiska staternas.

Så ett operativt nordiskt-baltiskt försvarssamarbete inom NATOs ram är den logiska lösningen. Ett helt oberoende nationellt försvar är varken möjligt eller önskvärt.

Det ska bli spännande att se om något annat parti än Folkpartiet är beredda att ens påbörja en debatt om NATO i Sälen.

Hittills har Moderaterna valt att inte ta upp frågan så länge Socialdemokraterna är så avvisande, eftersom en anslutning kräver enighet över blockgränserna.

Socialdemokraterna har med andra ord veto och partiets försvarspolitiker har de senaste åren blundat, stuckit fingrarna i öronen och skrikit "LA LA LA LA" så fort någon nämnt NATO. Andra partiföreträdare har varit lika öppna som dogmatiska i sitt motstånd.

Om inte S gör en otippad kovändning innan dess så kommer det att kräva en kris som är så allvarlig att den gör den breda allmänheten uppmärksam på hur ohållbar den nuvarande situationen är innan en seriös debatt ens kan börja.

Det kommer med andra ord att bli betydligt värre innan det kan börja bli bättre.

Försvarsmedveten sa...
2 januari 2010 22:10  

Inget jäkla NATO, snälla...

Anonym sa...
2 januari 2010 23:22  

Med tanke på den väl tilltagna tiden för Tolgfors att presentera "solidaritetsförklaringen och dess innebörd" kan vi nog förvänta oss en djupare analys över vad det kommer att innebära för vårt framtida försvar.
Teaterdirektören.

Anonym sa...
3 januari 2010 01:16  

Chefsingenjören@
Visst kan man hitta logik!
Efter årtionden av vässande,slimmande,digitaliserande och effektiviserande är vi framme med två "brigadstaber".
Dessa har för länge sedan passerat hundrapersonstrecket.
För att dessa ska kunna (tillsammans med sin logistik) överleva så måste man nog gruppera de få LV-enheter man har vid dessa.
Det är bara att ta fram fältkartan och göra två "duttar" med fettpennan så är problemet löst med vådabeskjutning.
Att de sedan överlever i så många år så att brigaderna hinner bli färdiga är en annan femma.

Mer logik.
Först lägger man ner miljarder på att få ett fartyg osynligt för radar.
Sedan måste man ju lägga ner ännu mer för att få det synligt på skärmen igen och helst då så att alla ser det.

Mer logik.
Varför armeförbanden vill ha enskilda fordon på lägeskartan är väl ganska uppenbart.
Tänk så tomt det hade varit annars.

God fortsättning till er alla på det nya året önskar
Teaterdirektören.

Anonym sa...
3 januari 2010 10:59  

Det är nog dags att lägga ner "Folk och Försvar". Den folkliga förankringen har under lång tid urholkats och upphörde slutligen med införandet av yrkesförsvar. Men så blir det när vi har politiker utan varken erfarenhet och historiskt perspektiv. Jag har dessutom letat efter detta "infriade vallöfte", men inte funnit det.
Lägg därtill en "politikerädd" och passiv officerskår pådyvlad "anglosaxisk" (NATO) hierarki och ledarskap, ganska främmande för vårt kynne, ja då har vi hamnat där vi hamnat.
Lägg ner "Folk och Försvar", denna klubb för inbördes beundran fyller idag ingen funktion. Vi har inget Försvar värt namnet och kopplingen till gemene man är obefintlig.

Anonym sa...
3 januari 2010 12:25  

Om man fick komma med totalt utopiska önskemål, så vore väl det enda rätta att tillsätta en ny blocköverskridande försvarsberedning med uppgift att:

1. Analysera Sveriges säkerhetspolitiska läge på lite längre sikt. Vilka potentiella hot kan vi ställas inför på 2020-30-talen?

2. Utreda vilka konsekvenser Sveriges långsiktiga säkerhetspolitiska lösning i stort (NATO eller Neutralitet) får för behovet av militära resurser och förmågor

3. Rekommendera NATO-anslutning eller ej. Det enda realistiska alternativet torde vara ja, men hellre ett nej med medföljande kostsamma konsekvenser än dagens "sämsta av båda världar" lösning.

Sedan är det bara för den nya regeringen att:

4. Besluta om NATO-medlemskap

5. Avdela resurser och genomföra försvarets anpassning till vald lösning, där resurserna styrs av de säkerhetspolitiska behoven, inte av vad som blev över i statskassan sedan finansministern tillgodosett alla andra behov.

Ja, ni hör själva hur orealistiskt detta verkar, men så här på det nya året kanske man får tillåta sig att drömma lite.

/Patrik Magnusson

Anonym sa...
3 januari 2010 12:40  

Forsno 21:52

Den allvarliga kris som borde ha fått den breda allmänheten att vakna inträffade väl i augusti 2008?

Georgienkriget visade väl, med all önskvärd tydlighet, sårbarheten hos den säkerhetspolitiska inriktning som Sverige har valt?

Anonym sa...
3 januari 2010 13:25  

Anonym 12:40

Jag är rädd att en kris i den storleksordningen som behövs för att väcka allmänhet och politiker i Sverige måste vara betydligt allvarligare än Geogrienkriget.

Min gissning är att en rysk ockupation av Baltstaterna är för liten ochen fullskalig ockupation av Sverige förvisso tillräcklig, men i så fall för sent.

Massiva flyganfall mot Sverige och ockupation av Gotland är väl ett mellanläge som borde resultera i ett uppvaknande som faktiskt går att agera på.

Egentligen borde ju redan utvecklingen i Ryssland sedan början av 00-talet ha varit tillräcklig varning. Det var i alla fall vad vi intalade oss när vi på 90-talet skrotade försvaret.

Patrik Magnusson

Anonym sa...
3 januari 2010 13:55  

Ehh, det finns en mycket enkel logik bakom Sveriges försvaspolitik och alla beslut/åtgärder som följt därav:

Sverige följer sin traditionella försvarsdoktrin, dvs slåss till sista finne och därefter kapitulera villkorslöst ... så var det 1809, så var det därinnan ...

Situationen från slutet utav 40-talet till 60-talet var en anomalitet, därefter har Sverige målmedvetet agerat för att återgå till sin traditionella doktrin.

Anonym sa...
3 januari 2010 14:07  

Bäste herr Wiseman.

Jag vet att du vet svaren på dina frågor.

Skulle något av det du tar upp hamna på vår försvarsministers bord skulle det vara fel frågor och fel slutsatser.
Att någon ur FML skulle ta upp några av de frågor som försvarsministern anser vara fel är otänkbart.

ÖB kommer att redovisa det nya snabba,flexibla,effektiva och direkt gripbara försvaret utan att nämna något om hur en eventuell motståndare måste se ut och uppträda för att det skall fungera.
Han kommer att hävda att hela landet skall försvaras utan att berätta hur.

Kanske han nämner något om de sagolikt fantastiska fartyg som levererats.
Dock kommer han inte att berätta att de just nu är världens dyraste kanonbåtar och problemen med helikoptrarna man fått på halsen av det politiska systemet.

Vårt fantastiska bidrag till världens säkerhet i Aghanistan m.m. kommer att tas upp.
Där kommer han säkert att berätta om de förstärkningar i fråga om splitterskyddade fordon m.m. man tillfört.
Lite om frågorna vid skada och hemkomst??

Han kommer förmodligen att ta upp det nya personalförsörjningssystemet utan att beröra något av alla de problem det innebär.
"Stridsgruppen" kommer givetvis med
utan att nämna sjukvårdsdelarna.
Den förra "kirurgtroppen" har passerat min punkt 15 (vad skall vi ha den till?)och blir stomme till ett fältsjukhus???
Något om helikoptrar? Tveksamt men trycket är stort.

Skulle NATO komma upp är det säkert i förbigånde och av någon utanför försvaret. Det är ju också en sådan där fel fråga.

Politikerna kommer att hävda att de har förtroende för försvarsmakten och försvarsministern och alla kan gå till middagen i lugn och ro.
O.S.V.
Man kan ju alltid hoppas att man har fel! Det är ju trots allt väldigt många som läser din blogg och droppar sägs ju urholka Sten.
Teaterdirektören.

Anonym sa...
3 januari 2010 14:10  

Patrik 13:25

En ockupation av en baltisk stat verkar betydligt mindre trolig än en ockupation av Gotland. Baltstaterna är ju med i NATO.

Om det skulle smälla i Östersjöregionen så är det väl i praktiken Finland eller Sverige som ligger sämst till? Av de två alliansfria länderna är det bara Sverige som saknar nationellt försvar. Å andra sidan finns det starkare historiska skäl att ge sig på Finland.

Nordstream har ju också fått en sträckning som framför allt berör Finland och Sverige.

Hursomhelst anser jag att Georgien var den sista "bekväma" varningen i god tid för Sverige. Om vi inte lär läxan av Georgiens olycka så kan det vara vi som är olyckliga nästa gång.

Anonym sa...
3 januari 2010 14:19  

Forsno@
Kriterierna för återtagning är uppfyllda.
Resultat! Man tog bort kriterierna.

Vid en allvarlig kris i vår närhet kommer nog frågan om en ny "logga" för FM att komma högt upp på listan igen. Frågan är bara vilka heraldiker vi inte får glömma att fråga den här gången.
Teaterdirektören.

Forsno sa...
3 januari 2010 14:29  

Patrik Magnusson och Anonym 12:40

Vår egen svaghet inför ett återuppståndet ryskt hot verkar ge upphov till mer uppgivenhet än något annat.

Det jag menar är att folk behöver förstå problemet med att ha ett helt NATO-anpassat försvar utan att vara medlem; att vi redan betalat hela priset, och med solidaritetsförklaringen tagit hela risken, men avstår från det sista steget som ger de egentliga fördelarna.

Det är inte många procent av befolkningen som är medvetna om den nuvarande situationen med datalänkar, krypton och svårigheter med att få tillgång till underrättelser.

Det är ännu färre som inser vilka praktiska konsekvenser det kan få.

För att få igång en debatt krävs ett mediedrev som uppmärksammar detta för genomsnittlige kvällstidningsläsaren. För att komma igång behöver ett drev en enkel dramatisk händelse som det kan utkrävas ansvar för.

IED-attacken som fick igång helikopterdebatten är ett exempel på vad jag menar.

I de första mediereaktionerna fanns en del kritik mot Galten, men ganska snart enades de flesta media om att frågan om räddningshelikoptrar var den som skulle dominera; det var för detta det skulle utkrävas ansvar.

Ett drev var fött.

Anonym sa...
3 januari 2010 18:11  

Forsno

Den svenska misstron mot NATO är lika irrationell som djup rotad. Vi har en hel generation med politiker och väljare som har vuxit upp med föreställningen att NATO är så fullständigt otänkbart och tabu att ingen seriös diskussion är möjlig.

Ett svenskt medlemskap i NATO skulle lösa de flesta av försvarets problem på sikt men eftersom det verkar vara en demokratisk omöjlighet denna generation får vi nog fila vidare på alternativen.

Anonym sa...
3 januari 2010 21:18  

Anonym 14:10

Jag håller med dig. Tyvärr. För vi har ju redan sett vad varningsklockan Georgien gav för resultat: Gääsp - jaså?

Forsno 14:29

Vi är helt överens om det ohållbara i dagens lösning med en försvars- och säkerhetspolitik som helt bygger på NATO-medlemskap, fast med den lilla detaljen att vi inte är medlemmar.

Jag delar också uppfattningen att det enda realistiska alternativet är att vi går med i NATO.

Patrik Magnusson

Upandaway sa...
3 januari 2010 23:53  

Denna fixering vid NATO, och indirekt USA som säkerhetsgarant, är en återvändsgränd, och det säger jag som ändå inte tycker att det vore en så pjåkig idé... För tjugo år sedan.

Så här ser jag på det: Håller NATO ihop (d.v.s. om Europeerna kan förmå USA att stanna kvar och fortsätta dra det tyngsta lasset) behöver vi inte vara med eftersom vi får alla fördelarna utan några förpliktelser. Vi fortsätter ha kärnvapenparaply över Östersjön och amerikansk säkerhetsgaranti i baltstaterna.

Spricker NATO, något jag tror är någorlunda troligt på 10-20 års sikt, och USA sticker, finns inte längre någon speciell poäng att vara med utan snarare måste vi ha en egen förmåga om det skulle inträffa.

Frågan vi fortsätter ställa oss allt för ofta är: "vad händer om ryssen kommer?". Frågan vi borde ställa oss mycket oftare är: "vad händer om NATO försvinner?"

Idén att USA måste fokusera allt man har på stilla havet, eller gå in i en ny isolationism, är ganska utbredd. När det händer kommer det kännas ganska tomt på vår sida pölen.

Länkarna nedan kan ses som en försmak på vad som kan komma framöver. De flesta andra Europeiska länder är *betydligt* mycket mer fästa vid jänkarna än vad Snitt-Svensken är:

http://www.nytimes.com/2009/07/21/world/europe/21iht-politicus.html

http://ecfr.3cdn.net/05b80f1a80154dfc64_x1m6bgxc2.pdf

Wiseman sa...
4 januari 2010 00:49  

Upandaway: Jag har som bekant inte heller en odelat positiv syn på NATO:s framtid. Faktum kvarstår dock att under överskådlig tid är det NATO som utgör den interoperabla standarden och bara det gör att det är ett grundkrav att Sverige är medlem om inte Försvarsmakten fullständigt fokuseras på att enbart verka på hemmaplan och ej i samverkan med någon annan nation, oavsett om det är inom EU eller ett annat nordiskt land.

Anonym sa...
4 januari 2010 06:58  

...och även om vi "bara" fokuserar på att försvara hemmaplan så kräver ju det lilla försvar vi har kvar ett NATO-medlemskap för att vara något sånär trovärdigt
Eller ?

Dessutom är jag tveksam till om vi skulle accepteras som NATO-medlem med det försvar vi har idag. Ett grund läggande krav för NATO-medlemskap är väl att man kan försvara sitt eget territorium tills hjälp kommer
Eller ?

Forsno sa...
4 januari 2010 10:49  

Upandaway:
Det är visserligen sant att amerikanskt ledarskap och amerikansk militär kapacitet är kärnan i NATO; ett Amerika som vänder sig västerut.

Men NATO är även helt nödvändigt för att realisera ett operativt nordiskt försvarssamarbete.

NATO är strukturen och gränssnittet för militärt samarbete i det euroatlantiska området för överskådlig tid framöver oavsett vilken uppmärksamhet alliansen får i Washington.

Upandaway sa...
4 januari 2010 12:50  

Att få ovillkorlig tillgång till standarder och krypton är en nog så bra anledning i närtid, men de argument ni lägger fram är alla av taktisk och teknisk natur, inte strategisk.

Den viktigaste tekniken har vi f.ö. redan tillgång till. Som det är idag behöver USA Sverige lika mycket som vi behöver dom. Så tolkar iallafall jag det faktum att vi kan konkurrera med amerikanska plan även när vi har deras egna motorer installerade... Så gick det minsann inte till när vi skulle exportera Viggen.

Tekniskt och taktiskt är Sverige redan så gott som medlem, men strategiskt och framför allt mentalt är vi det definitivt inte. Räck upp en hand alla som vill slåss för Frankrikes kolonier i Stilla Havet? Norges oljefyndigheter och arktiska territorier? Våra grannar i Baltikum? Eller Ukraina om dom går med? Här på forumet skulle man säkert hitta ett par händer, men desto färre bland allmänhet och politiker.

Går vi med i Nato idag och inte ser till att ha en ordentlig förmåga själva kan vi sitta ordentligt på pottkanten om USA drar bort sin säkerhetsgaranti från Östeuropa. Alltså: Gärna NATO, men inte som en ersättning för eget försvar!

Tyvärr tror jag inte den lektionen gått in, och är därför fortsatt skeptisk till medlemskap. Allt tjafs om Solidaritetsförklaringen har gjort klart vilket geo-strategiskt vakuum som verkar finnas på högre ort, för att inte tala om det nya, fräscha "viljestyrda" försvaret, istället för det gamla, unkna "hotbildsstyrda". (källa: försvarsberedningens rapport)

Är det bara jag som tycker det låter som Orwellskt Nyspråk? Ska vi inte ta och döpa om FM till "Kärleksministeriet" när vi ändå håller på?

Forsno sa...
4 januari 2010 13:20  

Upandaway:
Jag har svårt att tänka mig en mer strategisk fråga än etablerandet av ett trovärdigt nordiskt försvar.

NATO:s säkerhetsgarantier gäller bara inom det euroatlantiska området så det skulle inte påverka sannolikheten för en svensk insats i Stilla havet.

Jag är smärtsamt medveten om att min ståndpunkt, att Sveriges säkerhet är oskiljbar från våra nordiska grannländers, inte delas av majoriteten.

Det är därför jag tjatar.

Jag ser inte NATO som en ersättning för ett starkare svenskt försvar utan det ramverk inom vilket det bör byggas.

Maskinisten sa...
6 januari 2010 09:38  

Glöm inte att vi just klivit in i Lissabonfördraget som faktiskt innebär en hel del skillnader mot tidigare. Enligt artikel 42.3 har vi förbundit oss att uppgradera vårt försvar, och enligt artikel 42.2 har vi beslutat oss för att gå den gemensamma säkerhets och utrikespolitiken skall utmynna i ett gemensamt Europa-försvar.

Som grädde på moset så har vi också fått en "utrikesminister" samt övergått till absolut majoritet i stället för vetorätt i utrikesfrågor. För mig är det ingen tvekan om vart vi är på väg. NATO kommer i framtiden att marginaliseras och EU-försvaret kliver fram, och det är inom denna ram som vi skall agera (det har vi i alla fall förbundit oss att göra i det nya Lissabonfördraget)

Debatten på den här bloggen känns lite gammal och unken när man sjunger NATO:s lov utan att reflektera över vilka åtaganden som vi gjort gentemot EU

Wiseman sa...
6 januari 2010 10:28  

Maskinisten: Lissabonfördraget innehåller mycket riktigt de punkter du beskriver. Det vilar ändå på att medlemstaterna är NATO-medlemmar och använder mycket av den organisationen som ramverk för samarbetet. Visserligen har EU nu en egen ledningsorganisation, men materiellt är det NATO som utgör den gemensamma nämnaren. Det innebär att Sverige tills beslut eventuellt någongång i framtiden fattas om en ny standard, kommer att vara kusinen från landet som får stanna ute i farstun.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade