Binda ris åt egen rygg

 Under måndagen genomförde den ryska generalstaben en offentlig presentation där man redovisade den ryska sidan av händelseförloppet kring haveriet med Malaysian Airlines MH17. Av förklarliga skäl är den helt annorlunda än den version som är förhärskande i västliga media och de versioner som framhållits av dels Ukraina och dels USA där de två sistnämnda utpekar ett ryskt luftvärnsrobotsystem som orsaken till nedskjutningen.

Den presentation som genomfördes var högst intressant, anser jag eftersom den sade väldigt mycket mellan raderna och att man genomförde både en och annan pokerbluff gentemot media. Den första delen koncentrerades kring en visualisering av de flygplan som var i rörelse över sydöstra Ukraina vid haveritillfället. Visualiseringen koncentrerades kring spekulationer att ett okänt flygplan, sannolikt en ukrainsk Su-25 hade skjutit ner MH17, varvid resten av presentationen lades på att påvisa just denna möjlighet.

Vad gäller det absurda i att en Su-25 skulle ha skjutit ned en Boeing 777 på 10 300 m höjd har jag lagt alldeles för mycket tid i att diskutera detta i en av kommentarstrådarna till ett tidigare inlägg. Istället kommer detta inlägg att avhandla kärnan i den andra halvan av presentationen i form av den radarbild som presenteras som stöd för påståendena om att ukrainskt flyg skulle ha skjutit ned MH17. Här undrar jag verkligen om inte den ryske generalstaben binder ris åt egen rygg i och med offentliggörandet av denna presentation. Från minut 20 i nedanstående film börjar det intressanta.



Det som visas är den korrelerade radarbilden där målspåren i form av olika flygplan presenteras. Korrelation har gjorts mellan tre ryska radarstationer enligt talarrösten. Därtill har korrelation gjort mellan primärradar och sekundärradar (en sekundärradar visar bara transpondersvar). Bredvid målspåren anges den information operatören bedömer intressant. För vissa målspår i filmen är det transponderkod, höjd och fart. I vissa fall annat eller inget alls. Vid ca minut 20 inleds MH17 haveriförlopp och man kan se hur målspåret snabbt förlorar fart och samtidigt ändrar kurs. Detta är typiskt för ett flygplan som blir nedskjutet eller på annat sätt fått sina grundläggande flygegenskaper påverkade.

Strax efter detta pekar den ryska generalstaben på att ytterligare ett eko uppträder i närheten av MH17. Ett eko som har lägre fart, 200 km/h omtalas, och som heller inte avger ett transpondersvar. Detta eko uppger man sig ha följt i upp till fyra minuter innan det försvann och säger då att det cirklade över haveriplatsen. Avsaknaden av transpondersvar anser man bero på att det är ett ukrainskt militärt flygplan som flyger utan transponder för att det inte vill synas (jämför hur ryska militära flygplan uppträder i Östersjön numera, vilket bl.a. föranlett en nära kollision med ett SAS-flygplan)

Det nya ekot presenteras dock ej med data i form av höjd och fart för åskådarna. Ingen klocka presenteras heller som kan påvisa hur snabbt förloppet, vilket är grundläggande för radaruppspelningar just för att en åskådare ska kunna bedöma ett händelseförlopps utveckling (det är möjligt att klocka presenteras utanför det område Rossija24 filmar).


Min analys utifrån mina yrkeskunskaper är följande:
Det som presenteras är helt enkelt MH17 som störtar. I samband med det som förorsakar haveriet, sannolikt en träff av tyngre luftvärnsrobot, har flygplanet sönderdelats rejält i luften i åtminstone två större delar. Vid sönderdelningen startas automatiskt ett nytt målspår på den sekundära flygplankroppsdelen, vilket överensstämmer väl med den låga farten hos det nya målspåret. Radarbilden uppvisar sedan samma karakteristika som en radar som utsätts för remsfällning och med dålig undertryckning av dessa då radarn sedan under någon minut kvarhåller oroliga ekon i området. Jag bedömer dessa som varande vrakdelar från MH17 som hänger kvar i luften likt remsor efter att flygplanet sönderdelats. Betänk här att det är en lång färdväg till marken från drygt 10 km höjd. Det statiska läget för det kvardröjande ekot uppvisar dessutom ett uppträdande som ett flygplan inte skulle klara av. 

Slutsats: den ryska radarbildspresentation för MH17 uppvisar normalbeteendet för ett flygplan som sönderdelats i luften – inte att det skulle finnas ett annat flygplan kvar i området.

Att framställa detta förlopp såsom presenterat är en djärv pokerbluff av den ryska generalstaben, där man förlitar sig på att bländverk och teknik kan förleda journalister och därmed opinionen. För mig framstår det dock som närmast amatörmässigt såväl i val av orsak till haveriet som hur detta motiveras.


Den kommande haveriutredningen får påvisa hur korrekt min analys är – om nu haveriutredningen någonsin kan fullföljas.

Vård, skola, omsorg – igen

Ursprungligen var avsikten att skriva det här inlägget tidigare i veckan men den tragiska nedskjutningen av Malaysian Airlines MH17 kom emellan och gjorde även att denna nyhet helt drunknade i mediaflödet.


I torsdags meddelades från Moskva att den ryska statsbudgeten för åren 2015-2017 nu lagts fast och man kan av detta konstatera att den massiva ryska upprustningen både fortsätter och accelererar, trots alla förhoppningar om motsatsen och trots att ekonomin börjat stagnera.

För ganska jämnt två år sedan skrev jag ett inlägg motsvarande det du nu läser, men utifrån den budget som då offentliggjorts. Då handlade det om att försvarsbudgeten för 2013-2015 fastställts. I denna budget ökades de ryska försvarsutgifterna med 25,8 % jämfört med 2012, vilket kompenserades med att man sänkte utgifterna för hälsovård, utbildning, kultur, socialpolitik och nationalekonomi. Detta var långt innan Ukrainakrisen och innan de händelser i Östersjön som innebar en ögonöppnare för många vad avser den ryska militära upprustningen. Fortfarande vid den här tiden kommenterade många bedömare i Sverige de ryska upprustningsplanerna som orealistiska och något Ryssland aldrig skulle kunna ha råd med.

Problemet man ofta omedvetet försätter sig i är att man utgår ifrån sin egen kulturella förförståelse och drar slutsatsen att andra agerar utifrån samma logik som man själv. För oss svenskar ter det sig helt ologiskt att agera på det sätt som den ryska regeringen gör och genomföra detta enorma upprustningsprogram. Man vill då hitta förklaringar som passar bättre in i den egna bilden, till exempel att det är något som främst är riktat åt ett annat håll, t.ex. Kina. ”Ryssland rustar från en låg nivå”, hette det när företrädare för regeringspartierna pratade försvarspolitik i Almedalen samma sommar som det förra inlägget skrev, och de ryska fartygen i Östersjöflottan omtalades av försvarsberedningens ordförande som rostiga skrothögar. Det var en sanning 15 år tidigare, men knappast 2012.


I torsdags kom dock ytterligare bekräftelser på att den ryska upprustningen fortsätter, helt enligt plan trots att den ryska ekonomin går knackigt. Det handlar helt enkelt om prioriteringar och trots att det för oss svenskar förefaller helt ologiskt, precis lika ologiskt som att idag få för sig att flytta gränser i Europa med militärmakt, så väljer Putin att fortsätta prioritera den militära upprustningen. Inte i den takt som ekonomin medger som i fallet med den svenska försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009, utan i den takt man tidigare bestämt.

Budgeten för perioden 2015-2017 som nu offentliggjorts innebär att de ryska försvarsutgifterna ökar ytterligare och det ordentligt. 2017 ska de ryska försvarsutgifterna utgöra 25 % av den ryska statsbudgeten, att jämföra dagens andel på 17,9 % (som jämförelse kan nämnas att den svenska försvarsbudgeten utgör 5,0 % av statsbudgeten för 2014). Hur ska då president Putin och premiärminister Medvedev finansiera denna ökning? Helt riktigt. Genom ytterligare reduktioner av de sociala utgifterna. Det bådar helt enkelt inte gott för det ryska samhällets utveckling på längre sikt, men likväl väljer man denna väg.

En lärdom det är hög tid att dra är att det Ryssland i doktriner och reformer sagt sig vilja åstadkomma har man också sett till att förverkliga – trots all skepsis i västvärlden och i Sverige. Det är därför hög tid att fundera över vad man föresatt sig inom andra områden.

Den övergripande frågan är fortsatt: till vad syftar den ryska upprustningen? Vad har man så bråttom till?



Se gärna inläggsserien ”Strategiska Realiteter” från 2012 om bl.a. 2010 års ryska militärdoktrin och 2008 års strategi för Arktis. Vissa delar i inläggen har tyvärr besannats sedan de skrevs.

Det ska även understrykas att det alltid råder oklarheter vad som ingår i ryska försvarsekonomiska siffror. Exempelvis brukar den ryska försvarsbudgeten som andel av BNP redovisas exklusive inrikesministeriet trupper, gränstrupperna och andra paramilitära delar, vilket då adderar ytterligare ca 1 % av BNP.


Om den ryska försvarsbudgeten 2015-2017:



Bloggen 7 år idag

Idag fyller Wiseman's Wisdoms 7 år och jag hade egentligen tänkt skriva ett jubileumsinlägg under kvällen. Nu blir det inget sådant ikväll eftersom jag kommer att prioritera att följa utvecklingen kring haveriet i östra Ukraina med Malaysian Airlines MH17. Jag har under kvällen blivit intervjuad av Sydsvenskan med anledning av denna händelse och resultatet finns att läsa här.

Gästinlägg: Att föra krig utan att det uppfattas som krig


I natt problematiserade jag i ett inlägg kring när det är krig respektive vad som utgör en krigshandling. Vad som skett i östra Ukraina under våren är en gradvis stegring av konfliktnivån där man kan konstatera att hade dagens konfliktnivå nåtts redan första dagen av strider i östra Ukraina, hade det definierats som krig mellan Ryssland och Ukraina. Nedan följer ett gästinlägg av doktoranden i krigsvetenskap, Oscar Jonsson, med anledning av det ovan beskrivna inlägget.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Att föra krig utan att det uppfattas som krig

Innan man räknar det exakta antalet stridsvagnar i Ryssland bör man förstå tankegången om hur man vill använda dessa och när man känner sig berättigad att göra så. Det argumentet ledde mig in på att studera uppfattningen av krig och konflikt i Ryssland, något Wiseman efterlyste i sitt inlägg. Därav kändes det lämpligt att skriva detta inlägg.

Det mest traditionella sättet att se krig är det som grundar sig från Clausewitz definition att krig är en våldsakt för påtvinga motståndaren din vilja. Man kan tro att detta skulle vara en enkel start på diskussionen, men icke så. Gewalt som det originalet på tyska heter kan både innebära makt, kraft, och våld (power, force and violence). Men även om vi går med på att det är våld som avses, vilket känns som det närmast Clausewitz och det mest intuitiva, så är frågan om vad för typer av våld (jmf. diskussionen om strukturellt våld, verbalt våld etc. ad infinitum).

Hur som haver, den främsta skolan i den ryska militärteorin (i likhet med de flesta i Väst) insisterar på att fysiskt våld är den definierande faktorn om något är krig eller inte. Är våld frånvarande kan det vara en intensiv ekonomisk-/diplomatisk-/energimässig-/informationsmässig-/cyber konfrontation, men inte krig. En framträdande förespråkare för detta är generalen Gareev som har varit självständiga Rysslands tyngsta militärteoretiker (och kämpat i andra världskriget för övrigt) skrev 1995:

väpnad kamp är en del av krig - krig som ett komplext socialt och politiskt fenomen som inkluderar alla sfärer av livet i nationerna engagerade, med olika medel att bekämpa fienden inklusive: industriella, politiska och psykologiska medel, där den väpnade kampen är den främsta.

Detta sätt att definiera krig håller fortfarande den väpnade kampen främst och skulle jag säga är representativ för de flesta i rysk militärteori. Dock så utvecklas världen och Rysslands övertygelse att Väst är ute efter dem stärks avsevärt på de sista åren av 90-talet och därefter går både hotbilden och synen på krig utför.

Efter färgrevolutionerna uppkom en förståelse i Ryssland att Väst blivit så effektiva att använda icke-militära medel, som subversion och propaganda, i namn av demokratifrämjande att man inte behöver militära medel. Denna uppfattning vart stärkt efter den arabiska våren och speciellt efter oroligheterna kring det ryska valet 2011-2012.

Detta har lett generalstabschefen Gerasimov att säga att icke-militära medel är fyra gånger så viktiga som militära. Detta leder mig oundvikligen till slutsatsen att om det militära är långt ifrån det viktigaste, så tappar det statusen som definierande faktor i krig. Detta leder oss till en mycket mindre definitiv bild av vad krig är, men en, i mitt tycke, som bättre fångar verklighetens komplexitet. Det var säkerligen det Gerasimov avsåg när han argumenterade att karaktären av moderna konflikter är att gränsen mellan krig och fred suddas ut.

Det främsta förkroppsligandet av detta är hur Rysslands doktriner kring informationssäkerhet innehåller en förståelse där information i sig självt kan uppfattas som ett säkerhetshot och handlingar som kan påverka statens (läs regimens) stabilitet. Detta innefattar då all form av kritik mot Rysslands regering, arbete för demokratisk reform och yttrandefrihet som del i informationskrigföringen.

Detta är även illustrerande för vad som styr våldsanvändningen. I grunden ligger en intressekonflikt (vilket det finns många av) där maktmedel används. När man känner sig tvingad att använda militär makt och/eller när man ser sig ha möjlighet att främja sina intressen, så gör man det. Definitivare än så är det svårt att vara, förutom att man kan lägga till att Ryssland, av olika anledningar, har väldigt förlåtande etiska och juridiska begränsningar i när och hur man använder våld.

Rent folksrättsligt är det relativt enkelt: stater har en inneboende rätt att försvara sig mot en väpnad attack (vilket kräver en viss intensitet, t.ex. inte en gränsvakt som ger sig ut på en egen räd), vilket är den enda gången det är tillåtet enligt FN att använda vapenmakt utan Säkerhetsrådets godkännande. Vad som utgör väpnad attack är, såklart, under debatt i dessa cyber-tider, men enklast är det att se det som att slutsatsen från internationella domstolens yttrande 1970 om legaliteten av kärnvapen gäller. Det ser att det är effekten och intensiteten i en attack och inte medlen som avgör om use of force har skett. Vidare går tolkningen av Artikel 2(4) i FN-stadgan att ifall en grupp agerar med omfattande logistiskt stöd och direktion från en stat kan dess beteende attribueras den staten, vilket ser möjligt ut att göra i Ukraina. Dock är frågan, som Wiseman påpekar, till vilken nytta detta är för Ukraina då det svåra med folkrätten är att den kräver makt att upprätthålla.

Till syvende og sidst är detta med att vara i krig, trots alla invecklade sett att klassificera och bedöma det, som att vara kär, man bara vet det när man är det.

Oscar Jonsson är doktorand i Krigsvetenskap på King’s College London och driver bloggen Säkerhetspolitiska Reflektioner

När är det krig?

När är det egentligen krig och när är en konflikt mellan-statlig och inte intern? Det är frågor som brukar kunna sysselsätta folkrättsspecialister för oändlig tid.

Vad avser konflikten i Ukraina är detta en gråzon som Ryssland utnyttjat till fullo. Annekteringen av Krim började med de små gröna männen som plötsligt en dag dök upp överallt på Krim. Varken fordon eller uniformer hade några märken som skulle kunna bekräfta varifrån de kom (även om man i vissa fall misslyckades med att dölja ryska registreringsskyltar och liknande). Först efter att folkomröstningen på Krim hållits och Krim tagits upp i Ryssland, erkände president Putin att det varit ryska soldater. Något som alla redan vetat. Varför var det då så viktigt att förneka att det rörde sig om en ockupation med rysk trupp och istället hävda att det handlade om lokala förmågor? Därför att den internationella folkrätten förbjuder att folkomröstningar om nationstillhörighet hålls på ockuperat område.

Vad avser utvecklingen i sydöstra Ukraina har det inte på samma sätt gått att hävda områdets tillhörighet till Ryssland. Visserligen hölls en folkomröstning under våren med mer än tveksamt resultat och valdeltagande. Den krigföring som använts i sydöstra Ukraina har sedan inledningen gått från att vara renodlad infanteristrid från den pro-ryska sidan till att bli allt mer mekaniserad och nyttjande system för avståndsbekämpning, såsom raketartilleri och bandhaubitsar. De pro-ryska styrkorna har också kommit att förfoga över ett alltmer potent luftvärn, där nu senast igår ett ukrainskt flygplan sköts ned flygandes på en höjd som ligger över räckvidden för de enklare luftvärnssystem som tidigare uppvisats.

Vilka de pro-ryska soldaterna är råder det naturligtvis delade meningar om. Från pro-rysk sida omtalas de som huvudsakligen lokala kämpar, medan såväl utländska journalister i området, den ukrainska regeringen och även avhoppade pro-ryska soldater, talar om att uppåt 80 % är tillresta ryssar som dessutom utbildats i Ryssland innan man körts över gränsen in i Ukraina. En av de senaste och starkaste uppgifterna om detta är denna intervju med en pro-rysk (armenisk) soldat som deltog i de mycket hårda striderna om Donetsk flygplats för en dryg månad sedan, vilket ledde till en svidande förlust för den pro-ryska sidan. Soldaten berättar också i intervjun om hur rekryteringen skedde i Ryssland och hur utbildning gick till innan han och hans förband sattes in i östra Ukraina.

För några veckor sedan dök de första pro-ryska stridsvagnarna upp på bilder där man såg hur dessa korsat gränsen från Ryssland och fortsatt in i Ukraina för att delta i strider där. Först omtalades det som erövrade ukrainska stridsvagnar, men sedan dess har en stor mängd stridsvagnar, stridsfordon, luftvärnspjäser, raketartilleripjäser med mera korsat gränsen – inte dolt utan närmast helt öppet vid gränsstationer där de ryska gränsvakterna inte lyfter ett finger. Från att till en början ha varit enstaka fordon handlar det nu om större förband. Under tisdagen kom uppgifter om att >30 stridsvagnar, >30 bandhaubitsar och därutöver stridsfordon korsat gränsen, varav vissa fordon med rysk flagg. Det rör sig liksom tidigare dock inte om materiel som återfinns i ryska frontförband utan materiel från 70-talet och som därmed återfinns i motsvarande den ryska mobiliseringsreserven. Dagens förstärkning handlar dock om materiella numerärer som börjar närma sig de som återfanns i en svensk mekaniserad brigad tills dessa försvann. Det publicerades också under dagen en rad filmer som visar stridsvagnar och bandhaubitsar under framryckning i Donetskområdet med ryska flaggor, även antalet i dessa filmer inte stämmer med de publicerade vittnesmålen. Här är ett filmklipp och hos Interpretermag finns tre andra. Lägg märke till att samma vita, smutsiga lastbil följer kolonnen i alla filmklippen.


För att återgå till huvudfrågan – när är det egentligen krig? Det beror som sagt på hur man definierar krig, där vissa vill använda matematik (antal döda) för att definiera att det rör sig om krig. Däremot kan man tala om krigshandlingar. Att ockupera och sedan annektera ett annat lands territorium är utan tvekan en krigshandling. Där hade nog många hoppats att det skulle vara "Krim, men inte mer". Eftersom Ryssland heller inte erkänner någon inblandning i östra Ukraina har det också gett möjligheter för dem som så önskar att se mellan fingrarna med det som händer där. Den gradvisa stegringen i vilka förband som används har inneburit en sannolikt fullt avsiktlig tillvänjning hos det internationella samfundet till den okonventionella krigföringsmodell som används. Hade man redan i april-maj inlett striderna i östra Ukraina med att köra en mekaniserad brigad från Ryssland in i Ukraina hade ingen tvekat att beteckna det som en krigshandling och att krig då skulle råda mellan de bägge länderna. Att det skulle vara annat än en krigshandling att från land A köra över gränsen till land B med en mängd stridsfordon med land A:s flagga och i land B ta upp strid med B:s stridskrafter, råder det inga tvivel om. Nu har utvecklingen varit gradvis stegrande och det är bara att jämföra med det gamla talesättet om konsten att koka en groda levande utan att den hoppar ur vattnet.


Ukraina har naturligtvis mest att förlora på att förklara Ryssland krig eftersom detta skulle ge Ryssland de möjligheter man så hett eftersträvar att gå in fullt ut med militär i Ukraina. Detta ska dock inte hindra det internationella samfundet med EU i spetsen från att agera – förutom den gradvisa tillvänjningen. Hade dagens förflyttning genomförts direkt i våras, hade nästa våg av sanktioner redan effektuerats. Nu har så inte blivit fallet. Onekligen är det en mycket effektiv strategi som man valt i Moskva understödd med mycket skickliga och långsiktiga informationsoperationer. Det återstår nu att se när de ryska fredsbevarande trupperna dyker upp med tanke på koncentrationen av förband med sådan märkning längs den ukrainska gränsen. Än är vi inte riktigt där.

Det finns oerhört mycket att analysera i den ryska krigföringen och läxor som måste identifieras och göras. Inte minst vad detta har för innebörd för framtiden och hur utvecklingen blir i vårt omedelbara närområde som blivit den säkerhetspolitiska tyngdpunkten i Europa mellan NATO och Ryssland. En av frågorna som då måste analyseras är "när är det krig?" och vad oklarheterna avseende detta innebär i ett scenario som utspelas i vårt omedelbara närområde.


Rekommenderar starkt den under måndagen publicerade Frivärld-rapporten om rysk informationskrigföring mot civilsamhället.

Amerikanska UD om Rysslands tillförsel av krigsmateriel till östra Ukraina

Marginalisering och andra skyddsmekanismer

Någon gång då och då händer det att jag skriver ett blogginlägg bara för att tipsa om ett annat blogginlägg och det här är ett sådant tillfälle.

Jag rekommenderar mycket starkt att man läser Jägarchefen om hur man nu i Sverige försöker förneka att det existerar ett större problem varvid skyddsmekanismen blir att påvisa andra, mer ringa problem. Här sätter Jägarchefen fingret rakt på problematiken. Grundproblemet är att vi redan nu upplever en i grunden förändrad säkerhetssituation i vårt omedelbara närområde. Det är den problematiken som måste tas itu med.

Samma problematik identifierades även av Pär Nuder i slutet av maj i en krönika i Dagens Industri. Efter ryska påsken rasade debatten i Sveirge kring den svenska incidentberedskapen. Varför Ryssland börjat uppträda som man då gjorde, och faktiskt gjort några gånger både tidigare och flera gånger därefter, var av ringa intresse. Skyddsmekanismen hade slagit till då, liksom nu.


DN

För lite, för sent och för ihåligt (uppdaterat 15/7 07.10)

"When you give one of your myndigheter a omöjligt regeringsuppdrag" Kanske var det just regeringsbeslut 5/2013 som Tumblr-kontot "When you work at regeringskansliet avsåg?"

I Helsingborgs Dagblad skriver Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren och partikollegan Hans Wallmark om hur försvaret ska förberedas för att kunna hantera en för Sverige osäker tid. Det vore ju tacknämligt, men det kan tyckas väl sent för syndarna att vakna först nu. Överhuvudtaget är det ju ett problem att försöka utmåla en pågående försvarsreform som lyckad och samtidigt motivera att det krävs ekonomiska tillskott.


Widegren och Wallmarks debattartikel inleds med att beskriva Försvarsberedningens samstämmighet om de 27 miljarder kr som man enats om att satsa under nästa försvarsinriktningsperiod.  Inte med ett ord nämns att dessa satsningar påbörjas först om fyra år, eller att det trots denna, som det nu utmålas från moderat håll, historiska satsning på intet sätt hanterar att försvarsbudgeten saknar drygt 50 miljarder kr för att verkställa den försvarsreform som Riksdagen beslutade 2009. Därutöver tillkommer de starkt negativa effekterna av det försvarsprisindex som sätts av Finansdepartementet. Som lök på laxen kan vi av debattartikeln konstatera att det inte heller denna gång blir något försvarsbeslut utan återigen endast en ny inriktning av försvaret.

Vad gör då regeringen för att avhjälpa det sedan drygt 4 månader i grunden förändrade säkerhetspolitiska läget i Europa där Östersjön nu utgör tyngdpunkten i det säkerhetspolitiska manövrerandet mellan Ryssland och NATO? En mycket bra fråga där svaret fortfarande låter vänta på sig eftersom den försvarsberedningsrapport man refererar till och de åtgärder som där beskrivs avser perioden efter 2015.

Widegren och Wallmark listar sedan några förslag för att förbättra försvaret och öka den operativa förmågan, främst genom att ”personal och resurser ska tillföras för att öka övningsverksamhet”. Vidare framhåller man att ”Försvaret bör tillföras ytterligare mer kontinuerligt anställd personal”. Bra förslag men samtidigt ytterst märkliga. Det senaste året har nämligen Försvarsmakten lagt all sin planeringsenergi i såväl Högkvarteret som ute på förbanden för att i enlighet med regeringsbeslut 5/2013 planera för mindre personal och framförallt färre kontinuerligt anställda, vilket har varit något regeringen mycket noggrant betonat.

Frågan är då vilken status regeringsbeslut 5 har just nu? Försvarsminister Karin Enström gick ut omedelbart innan Försvarsmakten lämnade in sitt svar till regeringen och meddelade att regeringen inte tänkte genomföra några förslag som sänker den operativa förmågan. Frågan är dock vilken definition regeringen gör av sänkning av operativ förmåga – för sänker den operativa förmågan gör konsekvenserna av regeringsbeslut 5 definitivt. Till och med den av Försvarsmakten föreslagna reducerade neddragningen definierar myndigheten som medförande ”en organisation nära underkritisk nivå” och med ”kännbara produktionsmässiga och operativa konsekvenser”. Som exempel innebär konsekvenserna av att genomföra RB 5 fullt ut att Armén personellt och materiellt kommer att minskas från 5 mekaniserade bataljoner till 3. Det är en reduktion av antalet manöverbataljoner med 25 %, samtidigt som regeringen omtalar att man satsar på försvaret i en orolig tid.

Läget blev inte klarare i Almedalen då Cecilia Widegren vid ett framträdande på Försvarspolitisk Arena (se 22.45) uttalade att RB 5 nu tillhör byrålådan och att nya planeringsanvisningar gått ut till Försvarsmakten – ”försvaret ska planera utifrån de förusättningar som gäller här och nu och inte som gällde för ett år sedan”. Man får verkligen hoppas att de sparkrav Försvarsmakten ålades i och med RB 5 därmed är utraderade. Är de inte det så påbörjas åtgärderna redan till hösten för att den nya organisationen ska vara intagen 2016. Enligt Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten har heller inte myndigheten fått några anvisningar eller liknande om att RB 5 inte längre gäller. (uppdaterat 15/7 07.10)


Den stora frågan man bör ställa med tanke på Widegren och Wallmarks debattartikel ”Förberedelser i en osäker tid” är varför har ingen gjort några förberedelser för den osäkra tid vi upplever redan nu?

Konsekvenserna visas med all tydlighet i läget i Östersjön just nu, vilket beskrivs bra i Svenska Dagbladet ikväll. Här ska det poängteras att vi mycket väl vet hur situationen utvecklats i luften över Östersjön och på havsytan de senaste åren. Dock vet ingen hur läget ser ut under vattnet. Med tanke på hur Ryssland agerat och uppträtt vad avser andra Östersjöstaters luftrum, kan man bara gissa vad som händer under havsytan. Att ubåtsjakten utanför Göteborg 2011 skulle vara en singulär händelse, tvivlar jag på.

Den moderata försvarspolitiken summerad efter 8 år är precis som föregående socialdemokratiska för lite, för sent och alldeles för ihåligt. Här skrivs ut försvarspolitiska checkar i mängder och det är checkar som finansministern inte har för avsikt att lösa in. Tyvärr får detta också säkerhetspolitiska konsekvenser, inte bara för Sverige utan även för våra grannländer.


Lättande av incidentberedskapens förlåt?

Försvarsmakten har gläntat ytterligare något på förlåten kring incidentberedskap och SVT körde under måndagskvällen incidentberedskapen som sin huvudnyhet under rubriken ”Hemliga ryska plan över Östersjön”. En rubrik som får mig att sucka djupt eftersom det inte finns något speciellt hemligt med de flygplan som Ryssland flyger där. Däremot uppträder man på sådant sätt att man vill försvåra så mycket som möjligt för andra länder runt Östersjön och framförallt den civila flygtrafikledningen. Å andra sidan har ju de ryska flygplanen i mångt och mycket varit hemliga för den svenska allmänheten.

SVT:s reportage kommer veckan efter Almedalsveckan där Försvarsmakten fick utstå en hel del rent ut sagt korkade kommentarer från Almedalsdeltagare som, inte helt förvånande, i år igen tolkade den frekventa dygnet runt-närvaron av svenskt stridsflyg på Gotland som ”jippon”. I själva verket har den svenska incidentberedskap under ett antal veckor stått frambaserad på Gotland av flera skäl, inte minst den mycket höga militära verksamheten från både Ryssland och NATO, vilken försiggått i närheten av Gotland.

Här har Försvarsmakten sig själv att skylla. Analysen att motsvarande reaktioner skulle uppstå från Almedalsbesökarna är inte svår att göra, inte minst med tanke på just hur det låtit tidigare år. Likaså hade man kunnat vara öppnare kring den utländska verksamhet som försiggått – och som med all säkerhet snart kommer att dyka upp igen. Att Försvarsmakten går ut just under måndagen och berättar om incidentberedskap har jag svårt att se som en slump. Att släppa samma budskap under förra veckan hade fått ett politiskt värde och därmed kunnat påverka debatten i Almedalen.

Jag har svårt att finna det annat än märkligt att Försvarsmakten fortsätter att hålla så hårt på hemligstämpeln kring incidentberedskapen. Jag kan utifrån sociala medier och utländska tidningar (inklusive finska), samt officiella hemsidor, bilda mig en oerhört god uppfattning av vad som sker i och över Östersjön. Försvarsmakten vet vad dess incidentberedskap gör, det land som möts av incidentberedskapen vet vad den svenska incidentberedskapen gör, statlig signalspaning, men även radioamatörer runt Östersjön vet vad incidentberedskapen gör och den svenska regeringen vet det. De enda som inte vet är den svenska befolkningen inklusive en mycket stor del av landets riksdagspolitiker.

Försvarsmakten kommenterar uttrycker myndigheten att man inte vill avslöja detaljer som skulle kunna röja svensk militär förmåga samt vad gäller jämförelsen med hur andra länder väljer att rapportera om incidentberedskap att ”alliansfriheten ställer särskilda krav på egen förmåga, och att detta i sig, gör att möjligheterna till extern information ser annorlunda ut”.

Jag har väldigt svårt att se hur en mer öppen redovisning av hur ofta incidentberedskapen varit uppe, hur utländsk verksamhet förändrar sig i närområdet och hur andra länder uppträder skulle röja den svenska militära förmågan. Om något lär tystnaden signalera en valhänthet vad avser just den egna förmågan och hur Sverige klarar av att upprätthålla alliansfriheten.

Låt oss ta exemplet med den ”ryska påsken”. Här var det SvD som kunde berätta att händelsen ägt rum, vilket ju rönte mycket stor uppmärksamhet, för att inte säga bestörtning. Här visade det sig finnas en mycket stor skillnad i vad människor förväntade sig av det svenska försvaret och vad som faktiskt levererades. Lägg därtill att SVT kunde avslöja att den svenska incidentberedskapen (på den tiden) bara existerade ett antal av dygnets timmar (man kan ju med rätta ställa sig frågan hur det då var tänkt att Sverige skulle möta en flygplanskapning utanför kontorstid). Tidpunkten på dygnet lär knappast ha varit en slump utan väl vald utifrån att man ej skulle mötas av svensk incidentberedskap. Vad blev signalen här avseende den svenska alliansfrihetens trovärdighet? Vilka visste vad som inträffat och vilka visste det inte innan SvD:s avslöjande?

Vi har sedan exemplet med den mycket nära kollisionen mellan ett SAS-flygplan och ett ryskt signalspaningsflygplan, där ett stort antal människor hade kunnat dö. Att döma av nyhetsrapporteringen hamnade detta i svenska media genom antingen den danska eller svenska haverikommissionen. Det var ingenting som Försvarsmakten berättade om, även om det var Försvarsmakten som varskodde de civila flygledarna om det ryska flygplanets närvaro. Samtliga inblandade visste om vad som hänt. De enda som hölls utanför var befolkningen och därmed även stora delar av den politiska nivån. (Denna händelse och liknande är i sig värda ett eget inlägg. Utvecklade detta delvis i detta inlägg, men mer finns att diskutera)

Ser man utifrån vad som rapporterats på nätet från såväl officiella som inofficiella källor avseende läget i Östersjön de senaste veckorna ser man till exempel att:

– Estland vid minst ett tillfälle stängt sitt luftrum för civil flygtrafik till följd av för hög närvaro av ryska militära flygplan utan aktiverade transpondrar
– Den baltiska incidentberedskapen vid minst ett tillfälle har startat minst 4 ggr på en dag (rapporterat tidig eftermiddag). Som jämförelse hade man för några år sedan 4 starter på ett år.
– Den finska incidentberedskapen har haft den mest intensiva veckan sedan kalla krigets slut
– Estniskt, lettiskt och finskt luftrum har kränkts upprepade gånger av ryskt stridsflyg
– NATO:s incidentberedskap har identifierat stora mängder ryska flygplan över Östersjön där bilder sedan släppts på flygplan med hängda vapen
– Ryskt stridsflyg har upprepade gånger genomfört provocerande överflygningar på mycket låg höjd vid och över NATO-fartyg

Från svenskt håll var dock tystnaden i det närmaste kompakt med undantag av två artiklar i DN och SvD, vilka dock till mycket ringa grad tog upp det svenska perspektivet. I gårdagens reportage fick vi dock veta att hittills i år är incidentberedskapen upp 50 % från förra året. Förra året var ju, enligt rapportering från just förra året, det mest intensiva för incidentberedskapen sedan kalla krigets slut, varpå ränta på räntaeffekten gör sig påmind.

Vad av ovanstående påverkar alliansfriheten? Påverkar det alliansfriheten att berätta för allmänheten att ryska militära flygplan har för vana att uppträda på ett sätt som hotar den civila flygsäkerheten och som i förlängningen kommer att leda till en kollision med ett stort antal döda? Påverkar det alliansfriheten att man meddelar att den svenska incidentberedskapen för tillfället är frekvent insatt till följd av den militära verksamheten utanför svenskt territorium? Knappast. Det torde snarare stärka alliansfriheten. Ej heller röjer detta något om svensk förmåga så länge man håller sig till motsvarande verksamhet som den som redovisas av våra grannländer. Utöver detta finns annan verksamhet som genomförs och som det av sekretesskäl heller inte ska talas om (samtidigt som man inte vill tala om jaktincidentberedskapen kan paradoxalt nog vem som helst som nyttjar de syntetiska flygradartjänster som finns på nätet i realtid följa den svenska signalspaningens flygningar genom att transponder används).

Ytterst handlar incidentberedskapen om förtroendebyggande. Inte bara att andra stater ska ha förtroende för Sveriges förmåga att hävda sin territoriella integritet utan i minst lika hög grad om att den svenska befolkningen ska ha förtroende för sitt försvar.


Förslag:
Utöka Försvarsmaktens hemsida med en (bättre) sida för nationella insatser. Redovisa här exempelvis månadsvis vad som sker i närområdet och vad som såväl Flygvapnets som Marinens incidentberedskap genomför och verksamhet i närområdet med statistik. Redovisa också särskilda händelser och de kränkningar av svenskt luftrum som sker.

Detta skulle avsevärt höja såväl förtroendet för Försvarsmakten såväl som den folkförankring såväl myndighet som politisk nivå ständigt efterlyser.


Media: SVT, SR, SvD

Se nedanstående bilder från brittisk incidentberedskap i Östersjön under andra halvan av juni (fler bilder) och jämför gärna med de bilder hos SVT som Försvarsmakten släppt. Bra konton att följa på Twitter är bl.a. det lettiska försvarsdepartementet, som flitigt lägger upp information om aktivitet i Östersjön.

Rekommenderar starkt att man med ovanstående i tankarna ockå läser Jägarchefens sammanställning av verksamheten under den ryska storövningen i Östersjön under andra halvan av juni.

Brittisk Typhoon får uppleva motsväng av rysk Su-27 vid identifiering (ej i enlighet internationella flygsäkerhetsöverenskommelser). Su-27 behängd med 4 radarjaktrobotar och två IR-jaktrobotar. © Crown Copyright 2013

Brittisk Typhoon och två Su-27. © Crown Copyright 2013 

Su-27 med 4 radarjaktrobotar, 2 IR-jaktrobotar. © Crown Copyright 2013

Tu-22M3 bombflygplan (samma som ryska påsken) med krysssningsrobot Kh-22 under buken (av färgen bedömt övningsrobot eller försöksrobot). © Crown Copyright 2013

A-50U radarövervaknings- och stridsledningsflygplan. Frambaserades i Kaliningrad under juni (se individnumret på bilderna). © Crown Copyright 2013


Almedalen 2014 – försvars- och säkerhetspolitisk sammanfattning

Att det är ”supervalår” har onekligen märkts i Almedalen då antalet evenemang i år ökat med mer än 50 % från förra året till över 3500. Antalet evenemang inom försvars- och säkerhetspolitiken är en ynka bråkdel som det ”särintresse” det är enligt vissa. Liksom tidigare år har Folk och Försvar tillsammans med en lång rad andra organisationer hållit fanan högt inom dessa politikområden med ett stort antal intressanta seminarier på Försvarspolitisk Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg, varav jag tänkte beröra några som hastigast.

I partiledartalen valde flera av partiledarna, Stefan Löfven, Göran Hägglund, Jimmy Åkesson och Fredrik Reinfeldt att beröra försvarsfrågorna. Löfven och Hägglund redan i inledningen av sina tal, medan Reinfeldt omtalade de berömda moderata satsningarna på försvaret. Med tanke på hur tidigt i sina tal i synnerhet Löfven, men även Hägglund tog upp försvarsfrågorna, finns det uppenbarligen de politiska strateger som försvarsfrågan som en fråga där man kan tippa rösterna åt ett gynnsamt håll. Efter att ha hört Jan Björklunds tal var jag något förvånad att han inte berörde försvaret, men det står nog klart för de flesta var Folkpartiet står i försvarsfrågorna. I samband med Folkpartiets dag på lördagen gjorde man också ett utspel om att återinföra värnplikten, vilket understryker bilden av att det faktiskt finns en rad politiska nyansskillnader i Alliansen. På liknande sätt meddelade Kristdemokraterna under sin dag att man vill se en parlamentarisk NATO-utredning.

På vänstersidan handlade försvarspolitiken i Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ mest om att förbjuda vapenexporten, en företeelse som Vänsterpartiet anser försätta Sverige i beroendeförhållande till andra länder. Inget av partierna verkar dock reflektera för ett ögonblick över vilka beroendeförhållanden Sverige hamnar i om all krigsmateriel ska importeras. Det blir ju nämligen inte mycket försvarsindustri kvar i Sverige om man alls ej får exportera produkterna. Det lär bli svårt för Socialdemokraterna att hantera då den svenska försvarsindustrin med underleverantörer sysselsätter många tiotusentals människor. På den yttersta vänsterkanten levererade Feministiskt Initiativ besked om sin försvarspolitik. Till en början ska 10 miljarder av försvarsbudgeten istället omfördelas till kvinnojourer och kriminalvården.


Vad avser det stora antal försvars- och säkerhetspolitiska seminarier som hölls kommer jag bara att beröra ett fåtal. Mest intressanta av seminarierna fann jag seminarierna Ny krigföring i Ryssland, Ukraina och det nya säkerhetspolitiska läget samt Försvarsberedningen och Ukrainakrisen. I dessa seminarier berättade bl a Peter Mattsson (FHS) och Carolina Vendil Pallin (FOI) om den ryska försvarsreformen, de tecken man sett tidigare under 00-talet och vart Ryssland nu är på väg. Liksom Carl Bildt i SVT:s mycket sevärda Rakt på-intervju, konstaterade man att den ryska tröskeln för att använda militär makt för att lösa säkerhetspolitiska problem är lägre än vad man trott i väst, men samtidigt har man i Moskva företagit sig det man tidigare omtalat i den säkerhetspolitiska retoriken. Jag rekommenderar varmt att man tittar på dessa seminarier. Ytterst intressanta och särskilt tänkvärda när man reflekterar över vad FOI och svenska underrättelseorgan tidigare meddelat regeringen och vilka åtgärderna blivit i försvarspolitiken sedan 2008.

På tisdagen hölls ett extrainsatt seminarium på Försvarspolitisk Arena om det säkerhetspolitiska läget i Östersjön, vilket jag blivit inbjuden att delta i, vilket jag tyvärr inte hade möjlighet till. Det är ett intressant och brännande ämne där det hos allmänhet och media idag råder en stor okunskap om vad som pågått under våren i Östersjön nära Gotland, särskilt under veckorna innan Almedalen. Här får man en mycket bättre bild genom att följa andra länders försvarsmakter i deras rapportering från Östersjön, samt civila ”signalspaningsamatörer” som lägger ut sina resultat i sociala media. Här har Försvarsmakten otroligt mycket att jobba med, då man av outgrundlig anledning väljer att hemlighålla information som grannländer och NATO-länder lägger ut öppet, t.ex. hur många gånger incidentberedskapen startat och mot vad. I Almedalen uppstod i år exakt samma problem som tidigare år. Almedalsdeltagare som till vardags verkar ha fullt upp med att sätta post-itlappar på fönster och baka surdegsbröd rasar över Försvarsmaktens ”jippoflygningar” med JAS över Visby. Att det är incidentberedskapen som flyger är inget Försvarsmakten lyckas få ut i media. Istället underbygger tystnaden bara den stora okunskapen och mytbildningen. Jag

Ett förvånansvärt intressant seminarium gällde Hewlett Packards förslag till lösning på Försvarsmaktens personalförsörjning och personalhantering. Jag var nog inte ensam om att höja på ögonbrynen när HP kom på tal i detta. Det visar sig att HP sedan många år redan sköter detta åt det brittiska försvaret inklusive att karriärväxla personalen mot slutet av sin tjänstgöring. Löftet här från HP var att göra det bättre och till lägre kostnad än nu och om man inte lyckades skulle man heller inte ta betalt. Med tanke på nuvarande friktioner i personalförsörjningen förstår jag att såväl moderat som vänsterpartistisk paneldeltagare var attraherad av lösningen. Personligen har jag mycket lättare att acceptera outsourcing av personaladministration och karriärväxling än kärnuppgifter som t.ex flygunderhåll och bevakning.

Utfrågningarna av respektive partis företrädare och ungdomsförbundsordförande var också intressanta att lyssna till liksom vissa av seminarierna där respektive partis försvarspolitiska företrädare var ihoptussade i kontroversiella frågor. Där blev det stundom riktigt hett. Ett bestående intryck av hur påläst Peter Hultqvist nu blivit i försvarspolitiken där han nu lätt och ledigt hanterar en bred flora av olika ämnen på ett sätt få av hans motståndare mäktar med.

Ett seminarium jag blev mycket besviken på var Den militära personalens syn på försvarspolitiken. Här ställdes Peter Hultqvist och Johan Forssell mot varandra och för att kommentera den medarbetarundersökning Officersförbundet gjort i Försvarsmakten avseende de anställdas syn på försvarspolitiken. Återigen visade undersökningen att de anställdas förtroende för regeringens försvarspolitik sjunkit. Från skrämmande låga siffror till mycket skrämmande, skulle man nog kunna sammanfatta det hela. Det är inte utan att man undrar om det finns något politikområde med motsvarande siffror. Tyvärr urartade seminariet i pajkastning mellan Forssell och Hultqvist, vilket väl ändå får ses som talande för resultatet i Officersförbundets undersökning.


Tyvärr är det också så att problematiken kvarstår. Man kan slå sig för bröstet hur mycket man vill över att Försvarsberedningen lyckats leverera en rapport med en god analys av läget, men där en hel mandat period ligger mellan läget idag och de åtgärder som föreslås. Här ska det understrykas att detta är såväl Alliansen som Socialdemokraterna överens om och den ekonomi som skiljer sidorna åt är kaffepengar. Till detta ska också läggas de effekter av Finansdepartementets försvarsprisindex som i realiteten gör att försvarsbudgeten än snabbare krymper enligt FOI. Det är med andra ord inte så svårt att förstå varför försvarsanställda har så lågt förtroende för försvarspolitiken. Se gärna Karlis Neretnieks i seminariet Duger det nationella försvaret? beskriva hur infrastrukturpolitiken skulle se ut om man agerade som försvarspolitiken.


Ett stort tack till Försvarspolitiska Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg för inte bara intressanta seminarier utan nu även ypperliga webb-sändningar som gör det möjligt att följa både på distans och i efterhand.

Det bidde inte ens en tumme

Idag är moderaternas dag i Almedalen och det är nog inte för inte som Svenska Dagbladet då väljer att lyfta den mycket intressanta rapporten från Totalförsvarets Forskningsinstitut om obalansen mellan försvarets uppgifter och dess finansiering. Det som rapporten konstaterar och som SvD lyfter är hur det "försvarsprisindex" som ska kompensera Försvarsmakten för ökade kostnader och som sätts av Finansdepartementet, i själva verket dränerar försvarsbudgeten.

Förslagsvis läser man Johan Wiktorins inlägg i frågan där han adderar detta till sina tidigare beräkningar på regeringens "satsningar" på försvaret. Det kan vara bra under dagen då moderat försvarspolitik står i fokus, att komma ihåg de 5,5 miljarder kr som kommer att omtalas som summan moderaterna skjuter till försvarsbudgeten först inträffar om 3 mandatperioder! De första pengarna i denna satsning, motiverad av Ukrainakrisen och omvärldsutvecklingen, faller ut 2018, dvs om 4 år. 4 år efter att vår säkerhetspolitiska situation i närområdet stjälpts över ända avser Alliansen och Socialdemokraterna att öka försvarsbudgeten – borträknat de negativa effekterna av försvarsprisindex.

Man kan konstatatera att av satsningen bidde det inte ens en tumme. Istället försvann tummen led för led tills det var pekfingrets tur att möta samma öde.


Uppdatering 09.40:

Med ovanstående i bakhuvudet kan det vara intressant att se utfrågningen av försvarsberednignens ordförande Cecilia Widegren och ordföranden för MUF, Erik Bengtzboe, på Försvarspolitisk Arena. Man tror man har sett och hört det mesta, men likväl häpnar man.


Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Blogg-Topplista Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också! Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade